BROADCASTS.com

b'

F\\xf6rfattaren Ester Roxberg reser tillbaka till sitt f\\xf6delseland Zimbabwe och gr\\xe4ver i en historia som st\\xe4ndigt \\xe4r i r\\xf6relse.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Det doftar br\\xe4nd ved och varm sand i solen utanf\\xf6r flygplatsen i Harare. D\\xe4r v\\xe4ntar min chauff\\xf6r. Han k\\xf6r tetris genom stan till hotellet, genom korsningar utan trafikljus p\\xe5 grund av st\\xe4ndiga elavbrott, f\\xf6rbi de kilometerl\\xe5nga bensink\\xf6erna och jakarandatr\\xe4dens lila blommor. G\\xe5r det att f\\xe4rdas tillbaka i historien?
Hit till Zimbabwe flyttade mina f\\xf6r\\xe4ldrar p\\xe5 1980-talet f\\xf6r att bist\\xe5ndsarbeta och under dessa \\xe5r f\\xf6ddes jag. M\\xe5nga g\\xe5nger har jag h\\xf6rt om min f\\xf6delse p\\xe5 landsbygden, om hur alla i byn kom och dansade runt med mig och kallade mig f\\xf6r Chiedza, vilket betyder ljus p\\xe5 shona. Pappa fr\\xe5gade, hur kommer det sig att ni visar v\\xe5rt barn s\\xe5 mycket gl\\xe4dje? "Ert barn?" svarade en man, "Chiedza \\xe4r v\\xe5rt barn.\\u201d Om dagarna togs jag sedan omhand av en kvinna fr\\xe5n byn, Batsi, som l\\xe4rde mig shona. Nu \\xe4r jag h\\xe4r f\\xf6r f\\xf6rsta g\\xe5ngen som vuxen men jag har inte gl\\xf6mt dem som h\\xf6ll mig under de \\xe5ren. Zimbabwef\\xf6rfattaren Panashe Chigumadzi skriver i sin ess\\xe4bok \\u201dThese Bones Will Rise Again\\u201d om dr\\xf6mmarna som blir kvar i fotografierna av v\\xe5ra f\\xf6rf\\xe4der. Jag t\\xe4nker p\\xe5 fotografiet av Batsi som alltid st\\xe5tt p\\xe5 mitt skrivbord. Vad dr\\xf6mde hon om? Vi \\xe4r dem vi \\xe4r genom de som har kommit f\\xf6re oss \\u200b\\u200boch de som kommer efter oss, skriver Chigumadzi. Det kan l\\xe5ta som en banal utsaga, men h\\xe4r \\xe4r det en kraftfull sanning.

N\\xe4r Zimbabwes historia ska summeras b\\xf6rjar man ofta med befrielsekriget fr\\xe5n de brittiska kolonisat\\xf6rerna och sj\\xe4lvst\\xe4ndigheten 1980, president Robert Mugabe, befriaren som skulle pekats ut som ansvarig f\\xf6r folkmord och som steg f\\xf6r steg f\\xf6rvandlades till en alltmer maktfullkomlig diktator. 2017 tvingades han avg\\xe5, men inflationen och det politiska f\\xf6rtrycket upph\\xf6rde inte. F\\xf6r nationalistiska agendor passar det att beskriva historien som n\\xe5got fast i tiden, med v\\xe5ldsamma kamper och motst\\xe5ndshandlingar som definierande \\xf6gonblick. Det \\xe4r \\xf6verblickbart, kontrollerbart. Men historien \\xe4r f\\xf6r\\xe4nderlig, den lever sin eget liv. Det g\\xe4ller b\\xe5de f\\xf6r individer och geografiska platser. Chigumadzi liknar historien vid ett vattendrag och f\\xf6r fram de ber\\xe4ttelser som format Zimbabwe men som har skrivits ut ur historien.
Jag bes\\xf6ker Nationalgalleriet i Harare, som st\\xe4ller ut den zimbabwiska konstn\\xe4ren Virginia Chihota. Jag fastnar vid en m\\xe5lning av ett svart skelett i en vit spetskjol. Skelettet h\\xe5ller en f\\xe4rgl\\xf6s blomma i handen och befinner sig i ett r\\xf6tt h\\xe5lrum med formen av en kista. M\\xe5lningen har titeln: Vems barn \\xe4r jag? Fr\\xe5gan stannar kvar i mig medan vi k\\xf6r genom k\\xe5kst\\xe4derna och jag ser p\\xe5 allt liv d\\xe4rute. Ett barn s\\xe4ljer majs i en rondell med sina f\\xf6r\\xe4ldrar. Ett annat barn springer barfota och rullar bild\\xe4ck i sanden. Jag ser mig sj\\xe4lv. Jag f\\xf6rst\\xe5r att det kan vara provocerande. Mellan oss finns inte bara en bilruta, utan en o\\xf6verstiglig skillnad i privilegium. I den raka linjens historieskrivning har jag f\\xf6tts h\\xe4r, levt mitt liv i det trygga landet i norr och g\\xf6r nu en rundresa i minnenas all\\xe9 f\\xf6r att jag har r\\xe5d och kan. Men det finns en annan ber\\xe4ttelse, d\\xe4r jag alltid varit h\\xe4r i r\\xf6klukten och ljuden av liv. Jag var den stora gemenskapens och kollektivets barn. Och jag \\xe4r det fortfarande.
N\\xe4sta dag \\xe5ker vi de m\\xe5nga timmarna ner till den by d\\xe4r jag f\\xf6ddes. Vi k\\xf6r bland acacia- och baobabtr\\xe4d, babianer, v\\xe4ggropar och h\\xe4ftiga skyfall som tvingar oss att stanna vid v\\xe4grenen. Lokalbussarna k\\xf6r omk\\xf6rningst\\xe4vlingar. Chigumadzi menar att zimbabwiernas s\\xe4tt att k\\xf6ra har f\\xf6r\\xe4ndrats sedan 1990-talet. Den \\xe4r ett uttryck f\\xf6r folkets ilska och frustration.
L\\xe4ngs v\\xe4garna f\\xf6ljer vi de vitkl\\xe4dda folksamlingarna under tr\\xe4den. En ultrakonservativ sekt som befinner sig utanf\\xf6r samh\\xe4llet och f\\xf6rlitar sig p\\xe5 andar och f\\xf6rf\\xe4der. En extrem gruppering som sagt, men tron p\\xe5 f\\xf6rf\\xe4dernas betydelse \\xe4r den starka k\\xe4rnan i Zimbabwes kultur. De muntliga historier som lever vidare fr\\xe5n generation till generation. Koloniseringen ville skingra och ers\\xe4tta dessa traditioner och religioner, men de mest framst\\xe5ende kyrkorna i Zimbabwe idag har startats av zimbabwier som kombinerar kristen och traditionell tro. En v\\xe4g till \\xf6verlevnad f\\xf6r ett folk som l\\xe4nge st\\xe5tt under kolonialt f\\xf6rtryck.
Zimbabwes historia b\\xf6rjar som sagt inte med britternas int\\xe5g. Innan dess hade landet befolkats av bantufolken Shona och Ndebele i n\\xe4stan 2 000 \\xe5r. En av alla de m\\xe4ktiga kvinnor som historien tystat ner \\xe4r Mbuya Nehanda, ett andligt medium som inte bara ledde Chimurenga, det f\\xf6rsta befrielsekriget i Zimbabwe, utan ocks\\xe5 banade v\\xe4g f\\xf6r det andra stora befrielsekriget mot de brittiska kolonisat\\xf6rerna. Panashe Chigumadzi menar att \\u201df\\xf6rf\\xe4dernas starka roll i Zimbabwe \\xe4r den intergenerationella andan av afrikansk sj\\xe4lvbefrielse. Historien \\xe4r inte linj\\xe4r, det \\xe4r ben som g\\xe5r ner i jorden och stiger igen och igen.\\u201d

N\\xe4r vi n\\xe5r fram till byn tar jag av mig mina sandaler och g\\xe5r barfota ut i den r\\xf6da sanden. Allt finns kvar. Huset d\\xe4r min familj och jag en g\\xe5ng bodde, mangotr\\xe4den och den \\xf6verbyggda verandan, kyrkan uppe p\\xe5 kullen. S\\xe5ngen fr\\xe5n gudstj\\xe4nsten h\\xf6rs l\\xe5ngt ut i landskapet och n\\xe4r jag \\xf6ppnar kyrkd\\xf6rren uppfyller den hela mig, som om jag helt tappar tyngd och jag gr\\xe5ter som om jag aldrig gr\\xe5tit f\\xf6rut.

Efter\\xe5t samlas vi f\\xf6r att dansa och sjunga. Och pl\\xf6tsligt \\xe4r hon d\\xe4r, Batsi. Hon kramar om mig h\\xe5rt och skrattar h\\xf6gt, \\u201dWakadzoka!\\u201d s\\xe4ger hon, du kom tillbaka.  

Batsi visar mig runt i v\\xe5rt gamla hus. Jag kan h\\xf6ra min familjs r\\xf6ster fr\\xe5n verandan d\\xe4r pappa grillade majskolvar och vi s\\xe5g mot horisonten om kv\\xe4llarna. Historien \\xe4r sin egen och sanningen om oss kan vidgas och f\\xf6r\\xe4ndras i det evinnerliga.

Kobj\\xe4llrorna ljuder bakom v\\xe5ra r\\xf6ster medan vi promenerar runt i byn. Och jag fr\\xe5gar Batsi om vem hon var som ung, vad hon dr\\xf6mde om. Men hon vill inte byta roller, hon \\xe4r den som tar hand om och bryr sig om mig. Hon svarar:
 \\u201cJag dr\\xf6mde att du skulle bli afrikansk kvinna som jag\\u201d.
 \\u201cVad inneb\\xe4r det?\\u201d fr\\xe5gar jag.
 \\u201cAtt arbeta h\\xe5rt\\u201d, s\\xe4ger hon, \\u201cjag l\\xe4rde dig att laga mat, tv\\xe4tta, st\\xe4da och att ta hand om dig sj\\xe4lv s\\xe5 att du alltid skulle klara dig sj\\xe4lv.\\u201d

Vi m\\xe5ste k\\xf6ra igen innan m\\xf6rkret faller och jag ser Batsi f\\xf6rsvinna bakom mig p\\xe5 den dammiga sandv\\xe4gen. Jag \\xe4r f\\xf6r all tid omgiven av h\\xe4nder som tog emot mig. Jag \\xe4r full av hennes liv.

Batsi forts\\xe4tter att g\\xe5 ut och arbeta p\\xe5 majsf\\xe4lten varje dag. Hon sms:ar fr\\xe5n sin gamla Nokiatelefon att hon hoppas resan hem har g\\xe5tt bra.
Vems barn \\xe4r jag? Ndiri Chiedza. Jag \\xe4r Chiedza. Barn till en gemenskap som r\\xf6r sig \\xf6ver alla tider och generationer. Ocks\\xe5 till dem vars ben g\\xe5r ner i jorden och stiger igen och igen.

Ester Roxberg, f\\xf6rfattare