BROADCASTS.com

b'

I backen ligger en utomjording i s\\xf6rja och s\\xf6ker kontakt. Om natten vaknar plastfigurer till liv och en arm\\xe9 av befriade \\xf6vervakningsgosedjur driver runt. Katarina Wikars s\\xf6ker efter leksakernas sj\\xe4l.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

I botten p\\xe5 gamla backar ligger en s\\xf6rja av legobitar, plastdjur, japanska monster, stickade fingerdockor, odefinierbara tingestar som man inte vet \\xe4r gjorda av damm eller tyg, tr\\xe4snurror, en batman utan huvud. Vi rensar ut min sons barndom och jag fr\\xe5gar: Vill du ha n\\xe5t av det h\\xe4r? N\\xe4. S\\xe5 vi hivar allt i soporna.

Utom en mycket m\\xe4rklig tingest. Ett slags fallosliknande glasr\\xf6r med en rostf\\xe4rgad smutsig v\\xe4tska i. Jag trycker p\\xe5 en silverf\\xe4rgad knapp och n\\xe5gon b\\xf6rjar prata med sm\\xe5 differentierade pip, n\\xe5gon b\\xf6rjar hoppa upp och ner i det grumliga. D\\xe4r \\xe4r en liten marsian. Fr\\xe5n b\\xf6rjan har den varit i alldeles klart vatten men nu tio \\xe5r senare har hens hem f\\xf6rvandlats till s\\xf6rja.

Jag kan inte s\\xe4ga att det \\xe4r sorg. Men det \\xe4r en k\\xe4nsla. Kanske har det med kommunikation att g\\xf6ra. Jag trycker, den svarar. Jag trycker tre g\\xe5nger. Den s\\xe4ger n\\xe5t annat.

Jag tar med den till jobbet. Alla skrattar och s\\xe4ger: man vet inte om det \\xe4r porr eller rymden. 

Jag tar den franske filosofen Roland Barthes i handen och l\\xe4ser vad han sa om leksakerna i sin ess\\xe4bok \\u201dMytologier\\u201d. Han kommer fram till de vanliga leksakerna speglar en mikroskopisk vuxenv\\xe4rld, \\xe4r resultatet av det moderna vuxenlivets myter eller yrkesf\\xe4rdigheter: l\\xe4karv\\xe4skor, torkhuvar, t\\xe5g och rymdskepp. Och varf\\xf6r det d\\xe5 kan man fr\\xe5ga sig?

Barthes svarar: F\\xf6r att f\\xe5 barnet att acceptera allt innan det ens b\\xf6rjar reflektera \\xf6ver saker och ting, skapa ett alibi f\\xf6r en v\\xe4rld som i alla tider framst\\xe4llt soldater och hemmafruar. En beskrivning av allt det som den vuxne inte f\\xf6rv\\xe5nar sig \\xf6ver: kriget, byr\\xe5kratin, det ot\\xe4cka, Marsm\\xe4nniskor.

Barnet blir s\\xe5 en konsument, aldrig en skapare, barnet skapar inte v\\xe4rlden, det anv\\xe4nder den. Man f\\xf6rbereder det f\\xf6r ett liv utan sp\\xe4nning, utan \\xf6verraskningar, utan gl\\xe4dje.

Barnet f\\xe5r inga drivfj\\xe4drar till vuxenlivets orsakssammanhang utan f\\xe5r dem f\\xe4rdiga. Avbildande leksaker vill skapa konsumerande barn.

Vad \\xe4r det som kommer att hamna p\\xe5 tippen i en n\\xe4ra framtid? Jag g\\xe5r in i den stora leksaksaff\\xe4ren, och tackar min lyckliga stj\\xe4rna \\xf6ver att barnen vuxit upp och att jag egentligen inte beh\\xf6ver konfronteras med detta mer. Konstaterar att v\\xe4rlden \\xe4r sig lik, spa-set kanske inte fanns f\\xf6r tjugo \\xe5r sen men prinsessor och torkhuvar och transformers och tanks. Barthes hade k\\xe4nt igen sig, hush\\xe5llet och rymden och kriget och slottet.

Och ist\\xe4llet f\\xf6r att fr\\xe5ga ett f\\xf6rbipasserande barn vad det vill ha av allt det h\\xe4r, och ist\\xe4llet f\\xf6r att fr\\xe5ga en stressad f\\xf6r\\xe4lder vad det ska kompensera sin bortovaro med s\\xe5 koncentrerar jag mig p\\xe5 sj\\xe4lva leksakerna. Jag har inte sett \\u201dToy story\\u201d 1 och 2 och 3 och l\\xe4st HC Andersen f\\xf6r intet. Jag vet att n\\xe4r aff\\xe4ren st\\xe4nger ner och n\\xe4r barnen g\\xe5tt till skolan s\\xe5 b\\xf6rjar leksakerna att prata med varandra. Och visst finns d\\xe4r en leksakernas hierarki. Vilka \\xe4r de finaste i allas \\xf6gon? Och vilka \\xe4r det som f\\xf6r\\xe4ldrarna sk\\xe4ms mest \\xf6ver? De d\\xe4r gigantiska plastborgarna och slotten, de d\\xe4r som inte har varit i n\\xe4rheten av en genuskurs? S\\xe5 m\\xe5nga sm\\xe5barnsfamiljer badar i kinesiska plastpryttlar som andra barn \\xe4n deras egna tvingats tillverka. \\xc4r det vad som f\\xe5r oss att sl\\xe5 ut med h\\xe4nderna, och harkla lite n\\xe4r g\\xe4sterna snavar \\xf6ver \\xe4nnu en rymdstation och n\\xe5gra mutanter. \\xc4r det or\\xe4ttvisorna? Eller att barnen frodas i det oorganiska n\\xe4r f\\xf6r\\xe4ldrarna gjort det organiska till sitt mantra i denna l\\xe5ngkoks- och surdegsera i medelklassen. De satans barnen vill inte m\\xe5la med vattenf\\xe4rgerna som k\\xf6pts f\\xf6r dyra pengar i konstn\\xe4rsmaterielaff\\xe4ren utan transformera en redan f\\xe4rdigtillverkad transformer. Inte g\\xf6ra film utan se Disneys julfilm.

Jag talar med mitt rymdmonster jag r\\xe4ddat ur soporna. Den har faktiskt f\\xf6r\\xe4ndrat sig sj\\xe4lv bortom tillverkarens intentioner, blivit en annan i sitt smutsiga vatten. Och v\\xe4ninnan som en g\\xe5ng sk\\xe4nkt den till min son s\\xe4ger n\\xe4r jag mailat henne en bild: Pratar den fortfarande? Och d\\xe5 tar jag liksom tillbaka allt jag sagt om den okonstruktiva plasten. Det g\\xe5r att knyta an till vad som helst.

Och anknytning \\xe4r just vad det handlar om i den argentinska f\\xf6rfattaren Samanta Schweblins episodroman \\u201dKentukis\\u201d. En kentuki finns bara i Schweblins roman, men skulle mycket v\\xe4l kunna existera i verkligheten. Det \\xe4r en hybrid mellan ett gosedjur och en mobil med kamera f\\xf6r 279 dollar. Kan vara en fluffig kanin. En mullvad. En kr\\xe5ka. Se ut lite hur som helst men n\\xe4r du v\\xe4l f\\xe5tt hem den och laddat den, det \\xe4r f\\xf6rst d\\xe5 som du m\\xe4rker om den \\xe4r h\\xe4ngiven, aggressiv, p\\xe5flugen eller rent av kriminell. F\\xf6r p\\xe5 andra sidan, bakom mjukisdjurets sm\\xe5 \\xf6gon finns det en annan m\\xe4nniska, n\\xe5gonstans i v\\xe4rlden, som interagerar med dig och ser allt du g\\xf6r, n\\xe4r du \\xe4ter, \\xe4lskar, duschar, om du inte s\\xe4tter en hink \\xf6ver huvudet p\\xe5 den eller dr\\xe4nker den i handfatet. \\xc4nda sen Freuds dagar vet vi att det \\xe4r kusligt d\\xe4r i gr\\xe4nslandet mellan levande och d\\xf6tt, m\\xe4nniska och maskin.

Nu har vi l\\xe4mnat barndomen bakom oss men tagit med oss b\\xe5de gosedjuren och \\xf6vergivenhetsh\\xe5len i hj\\xe4rtat. I det frivilliga \\xf6vervakningssamh\\xe4llet som Samanta Schweblin skriver fram \\xe5terst\\xe5r det bara att ha en kentuki eller vara en. Endera \\xe4r man en exhibitionist eller en voyeur. Eller en gammal m\\xe4nniska som beh\\xf6ver s\\xe4llskap om dagarna genom att digitalt pyssla om n\\xe5gon p\\xe5 andra sidan jorden. Vara n\\xe5gons kentuki. Bli lite \\xe4lskad som tv\\xe5 kilo plast och plysch.

H\\xe4r finns entrepren\\xf6rer som driver hela kentukifabriker, ton\\xe5ringar som startar kentukisarnas befrielseklubb d\\xe4r de \\xe4garl\\xf6sa kan dra runt \\xf6ver kontinenterna fr\\xe5n laddare till laddare och en konstn\\xe4r som st\\xe4ller ut flickv\\xe4nnens leml\\xe4stning av sin kentuki n\\xe4r hon har f\\xe5tt fullst\\xe4ndigt nog av att vara konstant iakttagen och liksom k\\xe4nna sig motarbetad.

Det \\xe4r inte utan att jag undrar vad franske filosofen Roland Barthes skulle s\\xe4ga om samtiden genom att studera de avaktiverade, s\\xf6nderslagna och kasserade kentukisarna, dessa fragment av leksaker som vandrar omkring i en v\\xe4rld med fragment av m\\xe4nsklighet. Antagligen att den st\\xe4ndigt uppkopplade m\\xe4nniskan \\xe4r ensammare \\xe4n n\\xe5gonsin och att insynen i de andras liv kr\\xe4ver moraliska st\\xe4llningstaganden vi inte orkar med. L\\xe4ttare att dra ur sladden f\\xf6r gott. Att du \\xe4r s\\xf6t och fluffig hindrar inte att du blir s\\xf6nderslagen.

Katarina Wikars, medarbetare p\\xe5 kulturredaktionen

Litteratur

Samanta Schweblin: Kentukis. \\xd6vers\\xe4ttning: Hanna Nordenh\\xf6k. Bokf\\xf6rlaget Tranan, 2022.