BROADCASTS.com

b'

Moderna medier g\\xf6r att vi kan uppfatta lidandet hos personer p\\xe5 andra sidan jordklotet i realtid. Thomas Steinfeld reflekterar \\xf6ver n\\xe5gra av m\\xe4rkligheter som f\\xf6ljer p\\xe5 empatins utvidgning.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Det \\xe4r sv\\xe5rt, om inte om\\xf6jligt, att m\\xe4ta kulturella framsteg, till skillnad fr\\xe5n landvinningar inom teknik eller vetenskap. Men om det funnes ett framsteg inom kulturen som de flesta m\\xe4nniskor f\\xf6rmodligen kunde enas om, i alla fall inom v\\xe4stv\\xe4rlden, s\\xe5 vore det utvidgandet av empatin. Medlidandet har blivit en f\\xf6reteelse s\\xe5 allm\\xe4n, att man inte ens t\\xe4nker p\\xe5 att ocks\\xe5 den har en historia. Men s\\xe5 \\xe4r det, och den \\xe4r inte ens gammal.

I Honor\\xe9 de Balzacs roman \\u201cPappa Goriot\\u201d fr\\xe5n 1835, f\\xf6rekommer en scen, d\\xe4r Eug\\xe8ne de Rastignac, en fattig och ambiti\\xf6s ung man fr\\xe5n landet, tr\\xe4ffar en v\\xe4n, medicinstudenten Horace Bianchon.

\\u201dHar du l\\xe4st Rousseau?\\u201d, fr\\xe5gar Rastignac. \\u201dMinns du passagen, d\\xe4r han fr\\xe5gar l\\xe4saren vad denne skulle g\\xf6ra, om han kunde bli rik utan att l\\xe4mna Paris, genom att d\\xf6da en mandarin i Kina, enbart genom viljans makt?\\u201d Medicinstudenten nickar, men f\\xf6rklarar sedan att han icke skulle vara i st\\xe5nd att beg\\xe5 ett mord ens p\\xe5 distans. Rastignac tvekar. Kina \\xe4r l\\xe5ngt borta. Mandarinen k\\xe4nner han inte till, och v\\xe4rlden \\xe4r ond. Empatin skulle knappt ha ett objekt, f\\xf6r att inte tala om medlidandet. S\\xe5 varf\\xf6r skulle han inte handla i det egna intresset, utan h\\xe4nsyn och moral?

Rastignac st\\xe4llde sin fr\\xe5ga i en tid, n\\xe4r det skulle ha tagit m\\xe5nader f\\xf6r en nyhet fr\\xe5n Kina att n\\xe5 Paris, och i s\\xe5 fall torde det ha handlat om en mycket stor h\\xe4ndelse. Tjugo \\xe5r senare, n\\xe4r sjuksk\\xf6terskan Florence Nightinghale tog hand om brittiska soldater p\\xe5 turkiska sjukhus, fanns redan telegrafin. Tidningsl\\xe4sarna i England l\\xe4ste om nyheterna fr\\xe5n Krimkriget med enbart n\\xe5gra timmars f\\xf6rdr\\xf6jning. De fick en f\\xf6rest\\xe4llning om s\\xe5ren och lidandet. \\u201dThe Nightingale Fund\\u201d blev den f\\xf6rsta insamlingen f\\xf6r v\\xe4lg\\xf6rande \\xe4ndam\\xe5l som n\\xe5dde en hel nation.

F\\xf6rest\\xe4llningen, att en tanke skulle kunna d\\xf6da \\xf6ver l\\xe5nga avst\\xe5nd, f\\xf6regriper teknikens utveckling. N\\xe4r Rastignac funderar \\xf6ver empatins r\\xe4ckvidd, st\\xe5r han fortfarande f\\xf6r ett samh\\xe4lle som har en mer eller mindre sluten uppfattning om sig sj\\xe4lvt. Vad som h\\xe4nder i andra v\\xe4rldsdelar, till och med i andra landsdelar, \\xe4r fr\\xe4mmande f\\xf6r honom. Och inte bara det: Empatin str\\xe4cker sig inte ens till de anh\\xf6riga av en annan klass, till b\\xf6nderna p\\xe5 landet eller de el\\xe4ndiga p\\xe5 den egna gatan. Sedan dess tycks empatin bara vuxit, \\xf6ver alla gr\\xe4nser. Numera kan den \\xe5tminstone i teorin t\\xe4nkas t\\xe4cka hela globen. Litteraturen, och inte minst teatern och bildkonsten har sedan \\xe5rhundraden f\\xf6rmedlat f\\xf6rest\\xe4llningen om andra m\\xe4nniskors lidande. Under det senaste seklet har fotografin och filmen kortat ner f\\xf6rmedlingens hastighet till n\\xe5gra sekunder. Alla, var de \\xe4n m\\xe5 befinna sig, kan reagera p\\xe5 en h\\xe4ndelse, med uppm\\xe4rksamhet, medk\\xe4nsla och hj\\xe4lpsamhet. Bilderna f\\xf6rmedlar sken av sinnlig n\\xe4rvaro.

Aldrig tidigare hade filosofer och f\\xf6rfattare funderat s\\xe5 mycket \\xf6ver f\\xf6rh\\xe5llandet mellan egoism och moral som under decennierna kring \\xe5r 1800. F\\xf6rmodligen inte heller senare, eftersom medk\\xe4nslan med medieutvecklingen blev till en skenbar sj\\xe4lvklarhet. Balzacs romaner st\\xe5r f\\xf6r slutet av denna period. I dess begynnelse finns Jean-Jacques Rousseau, som pekar p\\xe5 att medk\\xe4nslan \\xe4r en \\xe4ndlig resurs: \\u201dK\\xe4nslan av medm\\xe4nsklighet tycks \\xe5nga bort\\u201d, skriver han i en uppsats fr\\xe5n \\xe5r 1755, \\u201dden blir svagare, n\\xe4r den sprider sig \\xf6ver hela jordklotet.\\u201d Som en konsekvens av denna tanke pl\\xe4derar Rousseau f\\xf6r en regionalisering av medk\\xe4nslan. \\u201cDet viktigaste \\xe4r att vara god till m\\xe4nniskorna, som man lever ihop med\\u201d, skriver han.

Fotografin, filmen och kommunikationsteknikens utveckling f\\xf6rvisar Rousseaus \\u2013 och f\\xf6r den delen: Balzacs \\u2013 \\xf6vertygelse till en g\\xe5ngen tid. Man lever ihop med helt fr\\xe4mmande m\\xe4nniskor p\\xe5 helt fr\\xe4mmande st\\xe4llen. Man blir partisk, bara f\\xf6r man ser en annans lidande. Men medk\\xe4nslans tillv\\xe4xt lockar fram mots\\xe4gelser, paradoxer och andra m\\xe4rkligheter. Den f\\xf6rsta \\xe4r att det blir oklart vem omtanken egentligen g\\xe4ller. Att empatin egentligen handlar om att den medk\\xe4nnande njuter av medk\\xe4nslan, att hen identifierar sig med ett fj\\xe4rran offer f\\xf6r att uppleva den egna godheten, \\xe4r en tanke som den skotske filosofen Adam Smith f\\xf6rde fram i sin \\u201dTeori om de moraliska k\\xe4nslorna\\u201d 1759. Det \\u201dkonstgjorda medlidandet\\u201d, f\\xf6rklarar han, hindrar folk att ta \\xf6det i sina egna h\\xe4nder och verka f\\xf6r de n\\xe4ras b\\xe4sta.

Ett annat problem, som Susan Sontag tar upp i sin bok \\u201dAtt se andras lidande\\u201d fr\\xe5n 2003, \\xe4r att det \\xe4r tveksamt om bilderna av civila krigsoffer verkligen fr\\xe4mjar motst\\xe5ndet mot v\\xe5ldsamheterna. Fotografierna skulle till och med kunna uppfattas som en uppmaning till \\xe4nnu st\\xf6rre insatser i bek\\xe4mpandet av fienden. Mer medk\\xe4nsla skulle i s\\xe5 fall leda till mera v\\xe5ld.

Den tredje m\\xe4rkligheten \\xe4r en variation p\\xe5 Susan Sontags tanke, men den framf\\xf6rdes redan 1755, n\\xe4r den franske filosofen Denis Diderot, f\\xf6rst en n\\xe4ra v\\xe4n till Rousseau och sedan dennes v\\xe4rste fiende, sammankopplade medk\\xe4nslan med sanningen: \\u201cDen som v\\xe4grar att anpassa sig till sanningen, n\\xe4r den en g\\xe5ng f\\xf6r alla har uppt\\xe4ckts, \\xe4r en d\\xe5re eller ond i moralisk mening.\\u201d Han kunde t\\xe4nka sig att utesluta folk ur m\\xe4nskligheten, som inte delade hans id\\xe9er om vett och f\\xf6rnuft. Han \\xf6nskade sig allts\\xe5 ett slutet samh\\xe4lle, som skulle omfatta hela v\\xe4rlden. Det skulle vara det f\\xf6rsta slutna samh\\xe4llet som inte kunde \\xf6ppna sig.

Diderots uppsats om naturr\\xe4tten, i vilken han formulerar denna slutsats, \\xe4r synnerligen snabbt skriven. Senare skulle han bli mer nyanserad, men h\\xe4r framst\\xe5r han som f\\xf6retr\\xe4dare f\\xf6r en v\\xe4rlds\\xe5sk\\xe5dning i vilken id\\xe9n om m\\xe4nskligheten f\\xe5r latent terroristiska drag. Den som st\\xe5r utanf\\xf6r den sj\\xe4lvp\\xe5tagna sanningen blir en lagl\\xf6s varelse, en pirat, en paria.

Eug\\xe8ne de Rastignac, den unge mannen som kunde t\\xe4nka sig att m\\xf6rda en mandarin i Kina, enbart genom en tanke som utvecklade sin verkan p\\xe5 ett avst\\xe5nd av m\\xe5nga hundra mil, \\xe4r en av de ofta \\xe5terkommande gestalterna i Honor\\xe9 de Balzacs romansvit som kallas f\\xf6r \\u201dDen m\\xe4nskliga komedien\\u201d. I senare b\\xf6cker blir Rastignac en f\\xf6rm\\xf6gen man, han blir minister och greve. V\\xe4nnen Horace Bianchon d\\xe4remot blir den fr\\xe4mste l\\xe4karen i Paris, alltid kunnig, utan en tanke p\\xe5 sig sj\\xe4lv. N\\xe4r Balzac dog, i augusti 1850, l\\xe4r hans sista ord varit: \\u201dBianchon\\u201d. Man f\\xe5r ta det som ett svar p\\xe5 Rastignacs fr\\xe5ga: Fysisk n\\xe4rhet var ingen f\\xf6ruts\\xe4ttning f\\xf6r medlidandet l\\xe4ngre. De r\\xe4ckte med en f\\xf6rest\\xe4llning om n\\xe4rhet, \\xf6ver hur stora distanser som helst.

Thomas Steinfeld, f\\xf6rfattare och professor i kulturvetenskap