BROADCASTS.com

b'

Efter d\\xf6den kan vi gl\\xf6mmas bort, men \\xe4r det det v\\xe4rsta? N\\xe4r vi inte kan svara har fienderna all makt att f\\xf6reviga oss enligt tycke och smak. Id\\xe9historikern Michael Azar funderar \\xf6ver v\\xe5rt postuma \\xf6de.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 10/2 2019.

\\u201dJag b\\xf6rjade leva f\\xf6rst n\\xe4r jag betraktade mig sj\\xe4lv som d\\xf6d\\u201d, skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bek\\xe4nnelser. Det \\xe4r en tankev\\xe4ckande version av den klassiska id\\xe9n att vi beh\\xf6ver t\\xe4nka p\\xe5 d\\xf6den f\\xf6r att p\\xe5minna oss om att vi finns till. Memento mori \\u2013 det \\xe4r f\\xf6rst i d\\xf6dens n\\xe4rhet som livet erh\\xe5ller verklig intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar f\\xf6rbi, glider undan och till slut f\\xf6rsvinner, \\xe4r kanske sj\\xe4lva f\\xf6ruts\\xe4ttningen f\\xf6r v\\xe5ra desperata f\\xf6rs\\xf6k att gripa det, att nagla fast det och p\\xe5 s\\xe5 s\\xe4tt uppleva det till fullo.

I ett av den antika grekiskans ord f\\xf6r \\xf6de \\u2013 moira \\u2013 m\\xf6ter vi precis denna inneb\\xf6rd: att livet gestaltar sig som ett unikt \\xf6de fordrar att man blott f\\xe5r vara med om en del av tiden, aldrig hela. Det ing\\xe5r i m\\xe4nniskans lott att tiden som s\\xe5dan undflyr hennes makt, att hon inte kan f\\xe5 stopp p\\xe5 den hur mycket hon \\xe4n f\\xf6rs\\xf6ker. Sakta men s\\xe4kert \\u2013 eller abrupt och brutalt \\u2013 drar tiden m\\xe4nniskan mot en destination som tv\\xe4rtom s\\xe4tter stopp f\\xf6r henne.

Eller som den romerske statsmannen och f\\xf6rfattaren Cicero skrev om Julius Caesar: \\u201dVi m\\xe5 vara hans slavar, men han \\xe4r tidens slav.\\u201d

Under en period av mitt liv, d\\xe5 jag trodde att jag var allvarligt sjuk, fann jag ett visst n\\xf6je i att l\\xe4sa de stora konstn\\xe4rernas tankar om d\\xf6den. Jag minns s\\xe4rskilt ett av Mozarts brev till sin sv\\xe5rt sjuke far. Det unga geniet f\\xf6rklarar h\\xe4r att d\\xf6den, vid n\\xe4rmare eftertanke, \\xe4r m\\xe4nniskans b\\xe4sta och mest trogna v\\xe4n. Ja, kanske \\xe4r den egna d\\xf6den v\\xe5r enda nyckel till sann gl\\xe4dje. Amadeus finner tr\\xf6st i tanken att han aldrig kan vara s\\xe4ker p\\xe5 att vakna n\\xe4sta morgon. Men det \\xe4r inte f\\xf6r att han vill d\\xf6, utan f\\xf6r att ett liv utan \\xe4ndpunkt g\\xf6r tillvaron futtig och tom.

Om inte d\\xf6den fanns s\\xe5 skulle m\\xe4nniskan vara tvungen att uppfinna den.

Den rum\\xe4nske f\\xf6rfattaren Emil Cioran \\xe4r p\\xe5 m\\xe5nga s\\xe4tt lika entusiastisk \\xf6ver d\\xf6den som Mozart, men han medger samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken p\\xe5 det v\\xe4ntande Intet \\xe4r b\\xe5de ett gift och ett botemedel. \\u201dIngen tanke\\u201d, skriver han, \\u201d\\xe4r p\\xe5 samma g\\xe5ng lika uppbygglig och uppl\\xf6sande som tanken p\\xe5 d\\xf6den.\\u201d

F\\xf6rg\\xe4ngligheten tycks p\\xe5 samma g\\xe5ng \\xe4ga f\\xf6rm\\xe5gan att m\\xf6jligg\\xf6ra \\u2013 och omintetg\\xf6ra \\u2013 all k\\xe4nsla av mening.

S\\xe5 framtr\\xe4der det h\\xe4grande slutet som den m\\xe4nskliga fantasins urk\\xe4lla. V\\xe5r f\\xf6rest\\xe4llningsf\\xf6rm\\xe5ga n\\xe4r sig p\\xe5 det som inte g\\xe5r att konkret gripa med tanken, det som v\\xe4grar att underordna sig en fast och tydlig id\\xe9. Alla har vi visserligen \\u2013 i n\\xe5gon bem\\xe4rkelse \\u2013 redan varit d\\xf6da i miljarder \\xe5r (och det var ju inte, vad jag kan minnas, s\\xe4rskilt anstr\\xe4ngande), men att t\\xe4nka sig att man inte l\\xe4ngre finns n\\xe4r man en g\\xe5ng funnits, det \\xe4r en annan sak. H\\xe4r m\\xf6ter vi en sv\\xe5righet som resulterat i det m\\xe4rkliga f\\xf6rh\\xe5llandet att d\\xf6den st\\xe4ndigt skjuts p\\xe5 framtiden och ber\\xf6vas sin karakt\\xe4r av absolut gr\\xe4ns. Jag t\\xe4nker inte bara p\\xe5 det faktum att m\\xe5nga religioner och filosofiska system postulerar n\\xe5got slags forts\\xe4ttning p\\xe5 livet, om \\xe4n p\\xe5 en annan ort och i en annan gestaltning.

P\\xe5 ett djupare plan verkar det ocks\\xe5 handla om att den m\\xe4nskliga libidon aldrig riktigt kan tillfredsst\\xe4llas inom jordelivets ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om, alltid finns det n\\xe5got kvar som \\xe4r ogjort och som pockar p\\xe5 f\\xf6rverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket gl\\xe4dje och njutning vi erfarit, det kvarst\\xe5r alltid n\\xe5gra missr\\xe4knade lustar.

\\u201dDet \\xe4r f\\xf6r att sj\\xe4len f\\xf6rblir hungrig som den beh\\xf6ver ett liv efter detta\\u201d, s\\xe4ger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. \\u201dSom om vi inte hade nog av besv\\xe4r med v\\xe5rt beg\\xe4r h\\xe4r p\\xe5 jorden, nu ska ocks\\xe5 en del av evigheten \\xe4gnas \\xe5t att g\\xf6ra upp r\\xe4kningen med det hela.\\u201d

Hela m\\xe4nniskans historia vittnar om denna of\\xf6rm\\xe5ga att stilla det kaotiska virrvarr av lustar som inte finner n\\xe5gon ro p\\xe5 jorden. Den svarta gudinnan m\\xe5 f\\xf6rs\\xf6ka hugga av v\\xe5r livstr\\xe5d en g\\xe5ng f\\xf6r alla, men moirans makt st\\xe5r sig \\xe4nd\\xe5 sl\\xe4tt gentemot v\\xe5r l\\xe4ngtan efter ett postumt \\xf6de. Historien uppvisar en l\\xe5ng rad gestalter som \\xe4r mer upptagna av det postuma \\xf6dets gl\\xe4dje\\xe4mnen \\xe4n av jordelivets banala f\\xf6rn\\xf6jelser.

Samtidigt kan man st\\xe4lla sig fr\\xe5gan, om inte id\\xe9n om det hotande helvetet \\xe4r ett uttryck f\\xf6r v\\xe5r \\xe4ngslan \\xf6ver vad de levande kommer att g\\xf6ra med oss den dag vi l\\xe4mnat dem.

Om vi ofta \\xe4r maktl\\xf6sa i livet gentemot v\\xe5ra fiender, \\xe4r det ingenting mot vad som v\\xe4ntar oss i d\\xf6den. Det tycks inte finnas n\\xe5gon hejd p\\xe5 alla de sm\\xe4delser som de levande riktar mot de d\\xf6da, ingen gr\\xe4ns f\\xf6r hur el\\xe4ndigt v\\xe5rt efterm\\xe4le kan arta sig i deras tal och f\\xf6rtal.

De d\\xf6da slits upp ur sina gravar, de sk\\xe4ndas och f\\xf6rh\\xe5nas. Inte ens den sk\\xf6na litteraturen och konsten utg\\xf6r n\\xe5got undantag. T\\xe4nk bara p\\xe5 vad Dante gjorde med n\\xe5gra av sina fiender i Den gudomliga komedin, eller p\\xe5 Michelangelos angrepp p\\xe5 sina belackare i Den yttersta domen. Jag t\\xe4nker till exempel p\\xe5 den p\\xe5vlige \\xe4mbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet ins\\xe5g att Michelangelos m\\xe5lning skulle f\\xf6reviga honom, utrustad med \\xe5sne\\xf6ron och omslingrad av ormar djupt neds\\xe4nkt i underjorden.

Ett annat hj\\xe4rtsk\\xe4rande exempel erbjuder Tainofolkets tappre ledare Hatuey \\u2013 han som br\\xe4ndes p\\xe5 b\\xe5l \\xe5r 1512 f\\xf6r att ha bek\\xe4mpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfr\\xe5gad inf\\xf6r den stundande d\\xf6den om han accepterade Jesus som sin fr\\xe4lsare, svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet \\u2013 om det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt s\\xe5dant: idag \\xe4r hans namn och minne degraderat till en \\xf6lsort som spanjorernas \\xe4ttlingar g\\xe4rna berusar sig p\\xe5 n\\xe4r de sl\\xe5r runt p\\xe5 hans \\xe4lskade \\xf6.

En g\\xe5ng var vi h\\xe4r. Nu \\xe4r vi borta. Och \\xe4nd\\xe5 finns vi mitt ibland er. Gl\\xf6m inte det \\u2013 den dag ni skriver v\\xe5r historia.

\\u201dM\\xe4nniskan\\u201d, skriver Milan Kundera, \\u201dkan g\\xf6ra slut p\\xe5 sitt liv. Men hon kan inte g\\xf6ra slut p\\xe5 sin od\\xf6dlighet.\\u201d

\\xc4nd\\xe5 g\\xf6r vi v\\xe5rt b\\xe4sta f\\xf6r att \\xe5tminstone ha ett och annat ord med i od\\xf6dlighetens \\xe4ndl\\xf6sa r\\xe4tteg\\xe5ngar. Det m\\xe4nskliga skapandet \\xe4r ju ocks\\xe5 en utstr\\xe4ckt hand mot efterv\\xe4rlden, ett f\\xf6rs\\xf6k att v\\xe5rda minnet av sig sj\\xe4lv i framtidens arkiv och museum. I det avseendet utg\\xf6r d\\xf6den inte n\\xe5gon orubblig mur mellan sekler och generationer. N\\xe4r vi st\\xe5r inf\\xf6r grottm\\xe5lningar som g\\xe5r tillbaka tiotusentals \\xe5r i tiden, kan vi n\\xe4stan f\\xf6rest\\xe4lla oss hur dess upphovsm\\xe4n str\\xe4cker sig ut mot evigheten. En g\\xe5ng var vi h\\xe4r. Nu \\xe4r vi borta. Och \\xe4nd\\xe5 finns vi mitt ibland er. Gl\\xf6m inte det \\u2013 den dag ni skriver v\\xe5r historia.

N\\xe5got liknande kanske kan s\\xe4gas om de rymdsonder som den moderna m\\xe4nniskan s\\xe4nt ut mot o\\xe4ndligheten. Vem vet \\u2013 kanske kommer det en dag, d\\xe5 en helt fr\\xe4mmande civilisation uppt\\xe4cker Voyager 1 sv\\xe4vandes n\\xe5gonstans i rymden. De stannar till, unders\\xf6ker skeppet och betraktar nyfiket v\\xe5r utstr\\xe4ckta hand. I b\\xe4sta fall har de dessutom en sinnlighet som liknar v\\xe5r \\u2013 f\\xf6r d\\xe5 kan de lyssna till Mozarts Trollfl\\xf6jten, meds\\xe4nd som den \\xe4r ut i evigheten, kanske som ett slags postum h\\xe4mnd p\\xe5 den d\\xf6d som tog m\\xe4starens liv redan vid 35 \\xe5rs \\xe5lder.

Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi lyckades f\\xf6rvandla v\\xe5ra hastigt f\\xf6rsvinnande liv till n\\xe5gonting of\\xf6rgl\\xf6mligt \\u2013 och od\\xf6dligt. Ja, vi finns fortfarande mitt ibland er, ni d\\xe4rute n\\xe5gonstans i universum. \\xc4ven om det skulle h\\xe4nda sig att vi jordevarelser redan f\\xf6r l\\xe4nge sedan, utpl\\xe5nat varandra.

Michael Azar, professor i id\\xe9- och l\\xe4rdomshistoria