BROADCASTS.com

Det är dags att bryta. Med dåliga relationer, med de döda och med Gud. Aase Berg håller ett försvarstal för att få vara förbannad och gå vidare.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alla har vi blivit dumpade av nån som säger vi kan väl bara vara vänner? Min personliga replik i det läget blir: Go fuck yourself. Jag är inte intresserad av att låta relationer tunnas ut i bleka skuggor av sig själva. Då är det bättre att klippa, gråta och gå vidare. Något som förbryllar mig är att människor tycks föredra de här uttunnade relationerna även efter det ultimata uppbrottet: när någon närstående dör.  Hur många religioner och new age-rörelser har inte skapats för att man vägrar fatta att de döda är döda? Seanser och samtal med de avlidna verkar djupt meningslösa och deppiga. Ett medium rullar med ögonen och säger med entonig stämma: Din far vill hälsa att han mår bra och att du ska ta väl hand om familjen. Varför är de döda så korkade? Deras underutvecklade språk påminner om den där sortens vykort som bara handlar om vädret och som är skickade från nåt ställe där det alltid är samma väder. Knackningar i bordet kanske kan funka för folk som har haft en torftig dialog redan under sin livstid. Jag menar, ni pratade ju ändå i enstaviga meningar om ingenting. Men för oss som gillar avancerad kommunikation verkar den sortens umgänge avtändande. Andebesättelse kan därför ses som en protest mot kravet på kvinnlig behagfullhet, exorcismen som ett sätt att tämja den upproriska kvinnan. Jag tänker på det här när jag läser den nyutkomna antologin Föreställningar om döden, där ett antal forskare ser döden ur olika perspektiv, som ett sätt för människor att skapa mening. Vad är egentligen meningen med döden? I boken nämns seden som var vanlig på 1700- och 1800-talen; att smycka en död kvinna som brud. Jaha, tänker jag, så gjorde man väl för att äntligen få till ett lyckligt äktenskap med fantasifostret gud, i motsats till skitäktenskapet som kvinnan troligen levde i med nån surgubbe på jorden. Från bröllopet med gud är steget inte långt till att bli besatt av de dödas andar, något som enligt socialantropologen Åsa Nilsson Dahlström i hög grad drabbar kvinnor. Andarna är ofta äckliga och grova i mun ni minns väl filmen Exorcisten eller så blir den besatta kvinnan lat och motsträvig. Andebesättelse kan därför ses som en protest mot kravet på kvinnlig behagfullhet, exorcismen som ett sätt att tämja den upproriska kvinnan. Döden kan användas som en protest mot samhällsstrukturen eller livsvillkoren. Samhället tycker att det är bra och fint att förlåta. Det förväntas leda till försoning, som också är något bra och fint. Dessvärre väljer de flesta att förhålla sig till döden med luddiga språkliga bilder som bara bekräftar den egna världsbilden, typ dualismen mellan kropp och själ. Vi slutar lätt som naiva metamorfister vilka i världens rika mångfald enbart ser ett återsken av oss själva, skriver socialantropologen Björn Alm i sin essä om metaforens risker. Kring döden finns det många vaga begrepp som lätt kan missbrukas. Till exempel ordet förlåtelse. Frågan om man kan förlåta de döda är filosofen András Szigetis ämne. Han frågar vad förlåtelse egentligen betyder, varför man ska förlåta de döda och om det över huvud taget är möjligt. Förlåtelsen är inte bara något som händer mellan och i människor, som en psykologisk process. Förlåtelsen är också normativ. Samhället tycker att det är bra och fint att förlåta. Det förväntas leda till försoning, som också är något bra och fint. Normen påbjuder att man vid en viss tidpunkt i relationen med någon som har gjort fel mot en ska sluta hysa agg. Själv undrar jag varför det är så förbjudet att vara förbannad i personliga relationer. Är det av rädsla för våld i hemmet? Som om skillnaden mellan att vara arg och att bruka våld vore ett sluttande plan, som om vi alla innerst inne liknar de där killarna som knivhugger sina flickvänner och varandra vid minsta lilla skymf. Med tanke på dagens högerextrema hotbild kanske somliga tycker att man ska bojkotta alla former av aggressivitet, till och med ursinniga tankar. Men å andra sidan; varför ska kränkta grottmän och nynazister tillåtas förvrida de starka känslorna? Ilskan är en bättre drivkraft än idisslande fridsamhet, så länge man lär sig att vara arg med intelligent respekt, har rimlig impulskontroll och inte bär armbindel eller har tillgång till kärnvapen. Att älska på ett aggressionshämmat sätt är samma sak som att sluta vara passionerad, och ett stormande själsliv ska inte behöva dämpas för att makthavare och högerextremister löser konflikter med våld och hot om våld. Kärlek med inslag av konflikt eller rentav hat är mycket mer levande än den mysiga, slappa förlåtelsen. All of me loves all of you är sånt som står på skyltar från billiga heminredningsaffärer. Det är en ren lögn. All of me loves aldrig all of you. Det är just denna sårighet som skapar dynamik i kärlek. Men det vettiga samhället kan inte byggas av vuxna barn som leker att livet blir härligare efter döden. Alla de här relationerna i livet som jag pratar om, de speglar relationerna i döden. De slentrianmässiga fantasierna om umgänge med döda handlar alltså inte bara om saknad och passion utan också om konflikträdsla. Att äntligen få vara med sina närmaste utan gräl och tjafs. Lite som att simma med delfiner i livmodern. Men det vettiga samhället kan inte byggas av vuxna barn som leker att livet blir härligare efter döden. Samhället byggs av livserfarenhet, medan vi ännu lever. Den gamla uttjatade frågan om meningen med livet är betydligt mer relevant än frågan om meningen med döden. just där, på gränsen mellan följsam harmoni och krasch, mellan det motståndslösa och det skälvande, som det riktiga livet borde utspela sig. Samtidigt som det gullas med döden och längtas efter livet efter detta är det märkligt hur lite värde som sätts på livserfarenhet. Livet, precis som kärleken, uppfattas bara som positivt om det är friktionsfritt, som i en inredningstidning. Om jag lever EXAKT likadant som alla andra så uppfattas mitt liv som lyckligt. Eller snarare lyckat. Om jag däremot skulle berätta om alla tunga saker som har hänt i mitt liv, så betraktas det som en beklagansvärd men abnorm defekt, inte som respektingivande. Det skulle väcka sensationslystnad och sliskig medömkan, men knappast avund. Men om vi byter inställning och tänker såhär: smärtan är en kraftfull erfarenhet som leder till det bättre, vackrare livet. Den händelselöst skentrygga tillvaron däremot, både i livet och som död, är destruktiv och gör människor dummare. Den som inte tar risker (och nu menar jag inte att teckna det höga banklånet för bostadsrätten eller att åka på upplevelseresa till Kambodja), den människan blir aldrig vuxen. Livserfarenhet handlar om koordination. Det är precis som med ridning. Att använda sittfläsket till att åka häst kan vilken idiot som helst klara av. Det är bara att guppa motståndslöst på det halvapatiska djurets rygg. Motsatsen till att åka häst är att rida, det vill säga att använda alla muskler i sin kropp samt fingrar och röst för att ha kontakt med hästen och få den att röra sig på ett avslappnat och lustfyllt vis. Det kräver år av övning att hitta dragläget på en häst, och det görs med hjälp av trial and error och självkännedom. Känner ni alla muskler i era livskroppar? Det är för övrigt svårare att rida än att flyga en Boeing 737. Jag har testat båda. Det var ingen smidig landning jag gjorde, det blev lite slalom på landningsbanan, men vi kraschade i alla fall inte. Och det är just där, på gränsen mellan följsam harmoni och krasch, mellan det motståndslösa och det skälvande, som det riktiga livet borde utspela sig. Tanken på döden kan alltså söva oss i förslappad acceptans och ofokuserat hopp om att det säkert blir bättre sen. Hur vore det om dödsmedvetenheten istället väckte vårt motstånd mot att leva ett lealöst liv? Det beror i slutändan på om man väljer att tro på spöken eller inte. Så mitt förslag är att vi växer upp, stirrar döden i vitögat och säger Go fuck yourself till gud. Aase Berg, författare och kritiker Litteratur Kjell O Lejon (red): Föreställningar om döden: forskares aspekter på vår existens och dess begränsning. Carlsson bokförlag, 2017.