BROADCASTS.com

Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt! Malin Krutmeijer reflekterar över vad det är som stör så med att inte äta djur.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden. Så inleds romanen Vegetarianen av den sydkoreanska författaren Han Kang, som kom på svenska i början av 2017. Mannen som talar är frustrerad: hans fogliga fru tror visst att hon är något, när den mat som de flesta äter inte duger längre. Romanen är komplex och utvecklar många teman med utgångspunkt i kvinnans beslut att inte äta kött, fisk, ägg och mjölkprodukter. Men längs vägen gör Han Kang flera pricksäkra iakttagelser just kring själva vegetarianismen, i det här fallet i form av veganism. Inte minst ringar hon in föreställningar om den, och reaktioner som den utlöser. Till exempel tar mannen med sin strikt grönsaks- och spannmålsätande fru på en middag med höjdarna på sitt jobb  och det blir genast pinsamt. Efterhand blir stämningen rent aggressiv. Vegetarianism är helt enkelt inte naturligt, säger en person vid bordet. Folk som godtyckligt bestämmer sig för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt, klämmer en annan i. En tredje uttrycker sitt obehag över att slurpa i sig bläckfisk inför en vegetarians ogillande blickar. Det kan verkligen vara såhär. Tro mig, som själv inte ätit kött på över 30 år. Vegetarianism, om vi nu håller oss till det ordet som ett samlingsbegrepp för alla grader av att avstå från animalier, utlöser många insinuanta och kritiska frågor. Förutom diskussionerna jag har tvingats ta om mitt kostval, så har jag följt de debatter om vegetarianism som blossat upp då och då. Och jag kan konstatera att motståndet är högljutt och ilsket. Precis som i Han Kangs roman pekas vegetarianer ofta ut som självutnämnda moralens väktare. Och faktum är att vegetarianism som moraliskt värde har historiska rötter. Från antiken och framåt var det framför allt ett religiöst val att avstå från kött. Det var ett sätt att komma närmare gud. Den grekiske filosofen och matematikern Pythagoras, som levde omkring femhundra år före Kristus, var emot dödandet av djur och åt varken kött eller fisk. Det hade med hans tro på själavandring att göra, och han samlade en del likasinnade anhängare. Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas? I senare kulturer har vegetarianism praktiserats av munkar och präster, och förknippats med ett mått av helighet. Inom exempelvis buddhismen tas respekt för djuren med i beräkningen, men andra gånger handlar det snarare om försakelse och måttfullhet. Och är det något som provocerar i våra samtida, västerländska samhällen så är det väl att frivilligt försaka. Det kan passera om syftet är att vara vältränad och representativ, men att av etiska skäl överge den oreflekterade konsumtionen? Drivkraften måste nog ändå innerst inne vara att framstå som god och politiskt korrekt. Händelser som när musikfestivalen Way out west i Göteborg 2012 klargjorde att de enbart skulle sälja vegetarisk mat sände en chockvåg genom nätforum och sociala media. De politiserade festivalen, menade folk, och det var förfärligt. Tidningen GT delade ut korv och köttbullar utanför festivalområdet, så att alla skulle förstå hur löjligt det var med vegetarisk mat. Moderata ungdomsförbundet har gjort samma sak och delat ut hamburgare utanför skolor som infört en köttfri dag i veckan. Hån av det här slaget brukar tyda på ett mått av skräck. Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och förlöjligas? I kommentarsfält och debattartiklar träder det fram en bild av en mager och bleksiktig människa, vars mörkkantade ögon brinner av obehaglig ideologisk övertygelse. Bilden liknar en variant på den religiösa asketen, som alltså har en lång historia. Men jag tror också den är präglad av 90-talets och det tidiga 2000-talets debatt om så kallade militanta veganer. I sin bok Veganerna från år 2000 skriver Magnus Linton om den djurrättsrörelse som fick fart de här åren. Filosofen Peter Singer blev rörelsens ikon, med sin kritik av det han kallade speciesism, eller artism, alltså en systematisk diskriminering av andra varelser grundad på arttillhörighet. Individer ur den här djurrättsrörelsen har gjort sig skyldiga till bland annat hot och trakasserier av minkfarmare, men redan innan dess skrämde de upp opinionsbildare och politiker. Och då gick man på själva djur- och människosynen. Magnus Linton ger exempel på hur det pratades om politisk renlevnadsfanatism och ett hat mot människan. Här kommer kristendomen in i det hela, med sin syn på människan som guds avbild och stående över djuren. Självaste påven påstod att antikrist är djurrättsaktivist. Veganerna skapade en moralpanik som inte är alldeles obesläktad med den som drabbade hårdrocken och videovåldet. Man var rädd att en ungdomsgeneration skulle förledas och något slags anarki skulle uppstå. Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass. Idag har paniken runt de militanta veganerna nog lite grand fallit i glömska, men delar av den lever kvar i den kritiska bilden av vegetarianen. Numera är vegetarianen, i denna negativa föreställningsvärld, en mer allmänt vänstervriden galning som vill ta allt roligt ur livet för folk. Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara privilegierad medelklass. En som haft tid att tänka för mycket och har en överdrivet sentimental inställning till djur. En som inte respekterar hederliga människors enkla matvanor. Det är inte osannolikt att vegetarianen är en kvinna eller åtminstone en feminiserad man, som hatar manliga aktiviteter som jakt och glufsande av pizzor typ capricciosa. Så finner den kärringaktiga och samtidigt fanatiska vegetarianen sin motsats i en tyst föreställning om köttätaren som en rejäl, naturligt maskulin och realistisk arbetarklassman. De som exempelvis inte orkar tänka på klimatförändringar och djuren i köttindustrin, kan bekvämt skjuta denne arbetarman framför sig, som ett underförstått moraliskt imperativ. Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till folkförakt! Nu har jag raljerat över fördomarna om vegetarianer. Men mat och ätande har verkligen en djupgående symbolisk betydelse i den mänskliga kulturen. Vi pratar ju om mammas mat som det bästa. Och jag har själv varma och förvånansvärt smakrika minnen av hur min pappa ställde fram en burk köttfärssås, och öppnade en påse färdigriven ost, till spaghettin de dagar i veckan då han var ensam hemma med mig och min bror när vi var små. Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Så när mamman i Han Kangs roman Vegetarianen ställer fram sin dotters gamla favoriträtter för att få henne att äta kött är det faktiskt rörande. Hon vill ta hand om sitt barn, samtidigt som hon kräver att bli bekräftad genom maten, som människa och förälder. Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Mat ger liv och njutning och laddas med kärlek, vänskap och andra sociala band. Sedan har vi alla ritualer där maten står i centrum: jul, midsommar och så vidare. I sin bok Äta djur skriver Jonathan Safran Foer om sin familjs mat och traditioner, från kosher till amerikanska tacksägelsemiddagar. Det är sårigt, för efter att ha utforskat köttindustrin slutar han själv att äta kött. Familjesammankomsterna blir sig inte lika, matens sammanhållande värde devalveras. Som vegetarian bryter man alltså sociala och känslomässiga kontrakt. Julskinka och kycklinggrytor framstår plötsligt inte som självklara och neutrala längre, utan som ett val. Jämte vegetarianen blir den normala människan en köttätare. Malin Krutmeijer, kulturjournalist   Litteratur Han Kang: Vegetarianen, översättning Eva Johansson, Natur & kultur 2017. Magnus Linton: Veganerna en bok om dom som stör, Atlas, 2000. Jonathan Safran Foer: Äta djur, översättning av Molle Kanmert Sjölander, Norstedts, 2011.