BROADCASTS.com

Vad är en moor? Erik Andersson åker till England och tar på sig gummistövlarna för att lösa mysteriet. Någonstans mellan himlen och torven finner han sitt svar.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det började med att jag hittade en tågskiva i samlingarna. Det var fältinspelningar från 1955 till 1961 med ånglokomotiv som trafikerade London Midland & Scottish Railway. Jag satte på den. Mycket riktigt, där tuffade loken fram på olika ställen i det engelska landskapet. Hur hade den skivan hamnat hos mig? Det dök upp ett minne från en vacker sommardag när jag gick längs ån Esk i Yorkshire. Den pastorala friden slets sönder av ett hest tjut; jag tittade upp och fick syn på ett otroligt välputsat långt svart ånglokomotiv som drog ett set vagnar över en åsrygg. Det var en fin syn, och kanske var det något liknande jag hade velat uppleva när jag köpte skivan. Det sista stycket på skivan hade en poetisk titel: På mooren nära Ribbleheadviadukten en vinterafton. Jag lyssnade efter mooren. Jag såg ångan blanda sig med vinterdiset. När tåget tuffat bort från högtalarna satt jag kvar och funderade på mooren. Vad var en moor? Jag tänkte på Dartmoor: vindpinad, dimhöljd, med Baskervilles hund i fjärran. Dartmoorheden kan den kallas på svenska, men hed heter ju heath på engelska. Uppslagsböckerna karaktäriserar Dartmoor som en bergstrakt eller en granitplatå. Hade jag någonsin varit på en moor? Jag sökte i minnet och på mina kartor. Det fanns en hel del områden som kallades moor i England, likaså i Skottland där de oftast omformats till muir. På Irland hittade jag inga alls. Kanske var moor ett germanskt ord som aldrig lyckades översimma Irländska sjön. Eller om förklaringen var att det krockade med ett inhemskt mór, som fanns i oräkneliga iriska ortnamn i betydelsen stor. Big is mór, åtminstone på Irland. Jag började surna till litet. Här hade jag klafsat omkring på Brittiska öarna i decennier och så visste jag inte ens vad en moor var. Men eftersom jag är en handlingens man så bestämde jag mig för att så snart som möjligt ta mig till närmsta moor. Varför inte till mooren nära Ribbleheadviadukten? Ribblehead visade sig ligga i västra Yorkshire, en glest befolkad trakt som kallades Yorkshire Dales. Jag skaffade en karta och blev genast intresserad. Upp mot Blea Moor fanns det utmärkt mängder av snake holes. Sådana hade jag aldrig hört talas om och gjorde mig en bild av moorormar som slingrade sig in och ut ur bergssidorna. När jag hade fått på mig glasögonen såg jag att det egentligen stod shake holes, vilket på svenska blir slukhål. Inte illa det heller. Det fanns också några enstaka swallow holes, där man förmodligen blev svald hel och hållen. Det kunde dock inte uteslutas att det var fråga om hål där svalorna bygger bo. Väldigt konstigt att ha ett språk där man inte skiljer på svala och svälja. Även grottor gjorde kartan reklam för. I litteraturen är mooren hemvist för allsköns mystiska existenser, och om man får lust att mörda någon så erbjuder mooren många möjligheter. När jag kom till Ribblehead en kylig kväll i mars började jag med att inspektera viadukten. Den gick över dalen på smala tegelstensvalv. Jag lyssnade efter annalkande ånglokomotiv, och det dröjde inte många minuter innan det dök upp ett tåg. Tyvärr var det ett lilaflammigt dieseldrivet lokaltåg, men det körde snällt över viadukten med reducerad fart innan det svann ut över mooren på väg mot Bleamoortunneln. Vinden var isande, och jag tog mig så fort som möjligt till det lokala värdshuset, där det serverades kaningryta. Är det lokala kaniner? frågade jag. Nej, de är uppifrån Hawes. Hawes låg några kilometer åt nordost. Nästa morgon var jag full av energi och översatte en dikt av Nicholas Toms Carrington till frukosten:   Inget som har liv kan skönjas här. Ingen skock av får som strövar fritt hörs bryta tystnaden på denna moor. Allt är stilla, utom skuggan från ett väldigt moln som sakta glider fram över grå och dyster ödemark.   Jag tittade ut genom fönstret. Det var verkligen uruselt moorväder: soligt, vindstilla, god sikt. Men ibland får man bereda sig på att kämpa mot elementen. En fördel med vädret var att landskapet tydligt framträdde. Här fanns ingenting som sade mig att jag var i norra England och inte i Skottland eller på Irland. De kala kullarna, de gröna dalarna, de skrovliga bergen allt var välbekant. Jag drog på mig stövlarna och satte kurs upp på mooren. Litet märkligt det här med stövlarna. Jag måste ha anat att mooren var blöt. Bergstrakt och granitplatå var vad jag fått veta innan jag gav mig iväg, men å andra sidan är ju de brittiska öarna blöta från topp till tå. När jag kom upp på den första kullen kunde jag överblicka situationen. En bit upp på backarna löpte smala men höga och vällagda stenmurar. Idén med dem måste vara att hägna in fåren så att de inte irrade ut på mooren. På så vis blev det en skarp gräns mellan fårbete och moor. Det växte en del gräs på mooren också, gult obetat fjolårsgräs, men mest växte det ljung och ormbunkar. Det betydde att marken bestod av torv, sörplande blöt torv. Här och var såg jag hålor, kartans shake holes, som ibland var vattenfyllda. Mycket små hålor fanns överallt, sorkbon: en och annan sork kilade panikslaget iväg när jag kom klivande. En orre kacklade argt åt mig när jag tog rast vid en gammal kalkugn litet för nära dess rede. Om jag efter min empiriska undersökning skulle definiera en moor, så skulle jag säga att det är blöta berg. Det är en smula underligt i ett svenskt perspektiv. Man tänker sig gärna att vattnet skall rinna ner från bergen och bilda åar och sjöar, men mooren tar hela tiden emot så mycket regn att den inte hinner torka upp, och dessutom förmår torven lagra en hel del vatten. Jag gör ett försök att bestämma mooren etymologiskt. Som jag misstänkte är det ett samgermanskt ord, och det betyder litet olika saker på olika språk. Inte ens det svenska mor, som i Mora, är entydigt. Det kan vara tät granskog; det kan vara sumpig skog eller torvmosse; ibland verkar mor vara samma ord som mo, vilket åtminstone för mig är något ganska platt och torrt, sand- eller ljunghed. Hos det engelska moor överväger förstås de blöta betydelserna. The moor the merrier tycks inte ha vara ett uttryck som föll över läpparna på de invandrande germanska jordbrukarna. Oxford English Dictionary tror att roten till de germanska moororden är kal, karg eller död mark. Alltså: man bryter mark, ständigt mera mark, men till sist blir man less, det går inte längre, det är för surt. Less is moor. När man kastar spaden och ger upp, då är moor det som återstår, och detta moor kan se litet olika ut beroende på de geografiska förutsättningarna. Om man tar upp mobilen så finns det ingen mottagning alls. Man svävar mellan himlen och torven Om man går över mooren och överraskas av dimma eller mörker så är det en hotfull plats, särskilt om man råkar dratta ner i något slukhål. I litteraturen är mooren hemvist för allsköns mystiska existenser, och om man får lust att mörda någon så erbjuder mooren många möjligheter. Men en sådan här vacker dag, när tofsviporna är i en febril verksamhet som nog har något med årstiden att göra, visar sig mooren från sin allra mest insmickrande sida. Särskilt för den som kör från södra eller mellersta England, där varenda kvadratcentimeter är upptagen av åkrar, radhus eller rondeller, måste mooren komma som en befrielse. Här får man gå hur man vill utan att beivras. Om man tar upp mobilen så finns det ingen mottagning alls. Man svävar mellan himlen och torven. Då kommer det äntligen: ett långt godståg som djärvt ger sig ut över viadukten. Alla sorkarna sticker upp sina huvuden. Orrarna stirrar. Men snart försvinner tåget in i tunneln, och mooren kan på nytt försjunka i sig själv. Erik Andersson, författare och översättare