BROADCASTS.com

b'

M\\xe4nniskan lever i och genom spr\\xe5ket. Det talade och det skrivna. Men ibland st\\xe4lls vi inf\\xf6r en verklighet som tycks om\\xf6jlig att beskriva. Kanske \\xe4r det just d\\xe5 vi f\\xe5r syn p\\xe5 oss sj\\xe4lva, menar Frida Anund i den h\\xe4r ess\\xe4n.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Som barn var jag aldrig den d\\xe4r flickan i klassen som fick ber\\xf6m av svenskl\\xe4raren f\\xf6r mina fina texter. Tv\\xe4rtom, jag fick snabbt l\\xe4ra mig att jag var en slarver och l\\xe4nge t\\xe4nkte jag att det var sant. Men som vuxen valde jag att genomg\\xe5 en utredning och fick d\\xe5 veta att jag hade vissa l\\xe4s och skrivsv\\xe5righeter. F\\xf6r mig innebar resultatet en uppr\\xe4ttelse, och det gav mig mod, jag blev modig nog att f\\xf6rs\\xf6ka l\\xe4ra mig att skriva. Mycket har h\\xe4nt mellan mig och spr\\xe5ket sedan dess, v\\xe5r lite trevande start slutade till sist i en f\\xf6r\\xe4lskelse och nu f\\xf6r tiden g\\xe5r inte en dag utan att jag skriver.

Men varf\\xf6r? Vad \\xe4r det jag s\\xf6ker efter? Jag vet att det inte \\xe4r orden som s\\xe5dana, det \\xe4r inte spr\\xe5ket i sig. Men n\\xe5got s\\xf6ker jag, n\\xe5got f\\xe5r mig, och m\\xe5nga med mig, att sitta i timmar, ibland i dagar eller \\xe5r framf\\xf6r texten. Jag b\\xf6rjar undra om det jag g\\xf6r n\\xe4r jag skriver \\xe4r att f\\xf6rs\\xf6ka n\\xe5 fram till n\\xe5got bortom spr\\xe5ket. Det l\\xe5ter mots\\xe4gelsefullt, jag \\xe4r inte s\\xe4ker p\\xe5 att jag sj\\xe4lv f\\xf6rst\\xe5r vad det betyder.

Jag stod hemma i k\\xf6ket och diskade en dag, det var en helt vanlig tisdag. Som det allt oftare f\\xf6rh\\xe5ller sig nu f\\xf6r tiden s\\xe5 var det en artificiell intelligens som fyllde l\\xe4genheten med ett f\\xf6r mig speciellt anpassat sorl av musik. Men pl\\xf6tsligt spelades en l\\xe5t som ryckte mig ur vardagslunken. Min smarta h\\xf6gtalare hade genom algoritmer och mystik valt att spela upp musik som slungade mig n\\xe4stan 20 \\xe5r bak\\xe5t i tiden. Slumrande delar av hj\\xe4rnan vaknade till liv och jag var tillbaka p\\xe5 bussen som jag suttit p\\xe5 varje dag p\\xe5 v\\xe4g till h\\xf6gstadiet, med mp3-spelaren i handen och Elliott Smiths l\\xe5gm\\xe4lda vrede i \\xf6ronen.

V\\xe4rlden \\xe4r st\\xf6rre \\xe4n spr\\xe5ket.

Den amerikanska artisten Elliott Smith sl\\xe4ppte flera album under 90- och b\\xf6rjan av 00-talet. Han \\xe4r kanske mest k\\xe4nd f\\xf6r sitt speciella sound och m\\xf6rkret i texterna, och ocks\\xe5 sj\\xe4lvmordet 2003, en d\\xf6d som kantas av m\\xe5nga fr\\xe5getecken. Hans musik spelade en viktig roll under mina ton\\xe5r, \\xe5r av, f\\xf6r att underdriva, starka k\\xe4nslor. Nu h\\xf6rdes Elliotts r\\xf6st i min l\\xe4genhet. Albumet heter Roman Candle, men vad heter l\\xe5ten? Jag k\\xe4nner den ju s\\xe5 v\\xe4l, varje textrad, varje ackord, men namnet? Jag var tvungen att dra av mig diskhandskarna och titta p\\xe5 spellistan. Nej just det, l\\xe5ten har ingen egentlig titel, eller den heter No name #3. Av n\\xe5gon anledning k\\xe4ndes det mycket passande. Som om det absoluta m\\xf6rkret i musiken f\\xf6rst\\xe4rks av att l\\xe5ten saknar titel. Men varf\\xf6r tycker jag det? Jag vet ju faktiskt inte varf\\xf6r vissa av l\\xe5tarna p\\xe5 albumet saknar titel. F\\xf6r mig \\xe4r musiken mer f\\xf6rknippad med den egna ungdomen \\xe4n med Elliott Smiths faktiska liv. Men vissa saker b\\xf6r kanske f\\xf6rbli namnl\\xf6sa t\\xe4nker jag n\\xe4r jag lyssnar vidare p\\xe5 Elliott Smith.

Det finns namnl\\xf6sa saker i v\\xe4rlden och ju mer tid jag \\xe4gnar \\xe5t spr\\xe5ket, desto starkare har k\\xe4nslan blivit.  K\\xe4nslan av att det jag egentligen \\xe4gnar mig \\xe5t n\\xe4r jag skriver \\xe4r just det som inte g\\xe5r att s\\xe4tta ord p\\xe5. V\\xe4rlden \\xe4r st\\xf6rre \\xe4n spr\\xe5ket. Vi kan falla ner i ett m\\xf6rker, eller lyftas upp i ett ljus, i en verklighet l\\xe5ngt st\\xf6rre \\xe4n v\\xe5ra kartor f\\xf6rm\\xe5r \\xf6verblicka. Det g\\xe5r att inkludera alla konstformer i det h\\xe4r resonemanget men just f\\xf6rfattarens och den skrivandes arbete blir intressant eftersom det finns n\\xe5got b\\xe5de paradoxalt och samtidigt helt sj\\xe4lvklart i att en f\\xf6rfattare kan \\xe4gna sig \\xe5t det som befinner sig bortom orden.

S\\xe5 g\\xe5r det att s\\xe4tta ord p\\xe5 det v\\xe4rsta t\\xe4nkbara? Fr\\xe5gan uppst\\xe5r n\\xe4r jag h\\xf6r Journalisten Staffan Heimerson intervjuas i UR-programmet T\\xe4nka mot str\\xf6mmen om Simone Veil. Hon var sjutton \\xe5r n\\xe4r hon, 1944, f\\xf6stes ut ur ett godst\\xe5g p\\xe5 grusplanen i Auschwitz. Staffan Heimerson \\xe4gnar inte m\\xe5nga ord \\xe5t den h\\xe4ndelsen men det han s\\xe4ger f\\xe5r mig att fundera. Han s\\xe4ger att alla borde \\xe5ka till Auschwitz. F\\xf6r \\xe5ker man dit s\\xe5 kommer man f\\xf6rst\\xe5. Han vet att han inte har ord f\\xf6r att beskriva det s\\xe5 han letar inte efter ord, han s\\xe4ger: \\xe5k till Auschwitz. Han menar s\\xe5 klart vad han s\\xe4ger, han menar att alla som inte redan har varit d\\xe4r, ska k\\xf6pa en biljett, ge sig ut p\\xe5 en resa, ta bussen den sista biten och g\\xe5 in genom portarna: Arbeit macht frei, Arbete ger frihet. Men han menar ocks\\xe5 n\\xe5got annat, han menar att du, n\\xe4r du vandrar in genom portarna ska \\xf6ppna dig f\\xf6r det som finns bortom orden. En avgrund s\\xe5 djup att spr\\xe5ket aldrig f\\xf6ljt m\\xe4nniskan hela v\\xe4gen ner.

Att vandra ner i djupet. Min far st\\xe5r p\\xe5 kyrkog\\xe5rdens kortklippta gr\\xe4smatta i f\\xf6rsommarens bl\\xe4ndande ljus. Det \\xe4r en gammal grav vi st\\xe5r vid, den \\xe4r \\xe4ldre \\xe4n mig. Han str\\xe4cker p\\xe5 sig efter att ha klippt av n\\xe5gra vissna knoppar fr\\xe5n rosenbusken. F\\xf6r en stund stannar han upp och ser p\\xe5 sin dotters gravsten. Han s\\xe4ger: Jag har varit i m\\xf6rkret, jag vet vad som finns i avgrunden, jag skulle kunna \\xe5terv\\xe4nda men jag v\\xe4ljer att inte g\\xf6ra det, jag v\\xe4ljer att leva. Vi st\\xe5r tysta en stund och ser p\\xe5 den st\\xe4dade graven innan vi samlar ihop vattenkannan, spaden och den lilla h\\xf6gen l\\xf6v och blommor och \\xe5terv\\xe4nder till bilen.

Det finns en avgrund och vi g\\xf6r nog b\\xe4st i att inte stirra ner i den allt f\\xf6r l\\xe4nge.

Det finns en avgrund och vi g\\xf6r nog b\\xe4st i att inte stirra ner i den allt f\\xf6r l\\xe4nge, men vissa verkar inte kunna v\\xe4rja sig \\xe4ven om de skulle vilja. Elliott Smiths debutalbum Roman Candle var inte t\\xe4nkt att ges ut fr\\xe5n b\\xf6rjan, och det k\\xe4nns lite som att f\\xe5 l\\xe4sa n\\xe5gons dagbok n\\xe4r jag lyssnar p\\xe5 hans musik. Elliott Smith var 34 \\xe5r vid sin d\\xf6d. Han verkar ha levt med avgrunden st\\xe4ndigt framf\\xf6r sina f\\xf6tter, en avgrund som kanske drev honom att forts\\xe4tta skriva. Texterna \\xe4r s\\xe5 n\\xe4ra sj\\xe4lvet, kanske s\\xe5 n\\xe4ra att Elliott Smith inte kunde f\\xf6rm\\xe5 sig att komma p\\xe5 en titel till vissa av l\\xe5tarna? \\xc4r det n\\xe4rheten i sig som skapar namnl\\xf6shet? F\\xf6r var \\xe4r detta bortom i bortom orden? Ett bortom som varje m\\xe4nniska kan finna inom sig sj\\xe4lv, ett bortom som kanske \\xe4r s\\xe5 n\\xe4ra att vi inte lyckas f\\xe5 fatt i det. Det som vi inte lyckas distansera oss fr\\xe5n \\xe4r det som vi inte heller lyckas s\\xe4tta ord p\\xe5.

Teologen Martin Buber n\\xe4rmar sig de h\\xe4r fr\\xe5gorna i verket Jag och du, fr\\xe5n 1923. Han menar att m\\xe4nniskan \\xe4r den varelse p\\xe5 jorden som kan ing\\xe5 en relation med sin omgivning, och han menar ocks\\xe5 att en f\\xf6ruts\\xe4ttning f\\xf6r en relation \\xe4r distans. M\\xe4nniskan kan distansera sig fr\\xe5n sin v\\xe4rld, hon kan se den utifr\\xe5n, hon kan se sig sj\\xe4lv i v\\xe4rlden och kan ing\\xe5 i en relation med v\\xe4rlden, med den andre och med sig sj\\xe4lv. Det h\\xe4r skiljer m\\xe4nniskan fr\\xe5n andra djur, det skiljer henne fr\\xe5n r\\xe4ven som \\xe4r sin v\\xe4rld. Hur det kommer sig att vi har utvecklat den h\\xe4r kognitiva f\\xf6rm\\xe5gan r\\xe5der det delade meningar om, men att spr\\xe5ket har spelat en viktig roll i m\\xe4nniskans utveckling \\xe4r det ingen som tvivlar p\\xe5. Genom spr\\xe5ket har vi kunnat beskriva oss sj\\xe4lva och v\\xe4rlden och d\\xe4rmed ocks\\xe5 kunnat distansera oss fr\\xe5n den.

Men allt har vi kanske inte lyckats distansera oss fr\\xe5n? Finns det delar av varat och sj\\xe4lvet som vi helt enkelt inte f\\xf6rm\\xe5r s\\xe4tta ord p\\xe5? \\xc4r vi som r\\xe4ven, odistanserade till vissa aspekter av tillvaron? \\xc4r det d\\xe4rf\\xf6r resan till Auschwitz \\xe4r s\\xe5 sv\\xe5r? Att p\\xe5 riktigt \\xf6ppna sig f\\xf6r m\\xf6rkret handlar inte om att m\\xf6ta fr\\xe4mmande m\\xe4nniskors grymma handlingar i en avl\\xe4gsen tid, det handlar om n\\xe5got som g\\xe5r att finna inom oss sj\\xe4lva.

Frida Anund