BROADCASTS.com

b'

G\\xe5r det att ha en stark \\xf6vertygelse, och samtidigt vara \\xf6ppen f\\xf6r andras \\xe5sikter om vad som \\xe4r r\\xe4tt och fel? Elena Namli funderar p\\xe5 triumfalismens arv i den europeiska id\\xe9traditionen.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Att l\\xe4sa Abdulrazak Gurnahs romaner om den europeiska kolonialismen i Afrika \\xe4r en omskakande upplevelse. Sm\\xe4rtan och medk\\xe4nslan blir intensiv just eftersom f\\xf6rfattaren \\xe4r \\xe5terh\\xe5llsam i sitt s\\xe4tt att ber\\xe4tta. S\\xe4llan beskriver han starka k\\xe4nslor eller anv\\xe4nder stora ord.

I romanen "Efterliv" dras en ung kille, Hamza, in i ett blodigt krig mellan de tyska och brittiska kolonialmakterna. Samtidigt som han medverkar i ett f\\xf6r honom obegripligt krig uts\\xe4tts Hamza f\\xf6r ett slags civilisationsprojekt. Den tyske oberleutnant som Hamza \\xe4r betj\\xe4nt till agerar som hans l\\xe4rare. Gurnah skriver:

\\u201d[officeren] gav [Hamza] en n\\xe4stan om\\xe4rkligt liten gillande blick n\\xe4r han gjorde bra ifr\\xe5n sig, och log motvilligt n\\xe4r han \\xe5stadkom n\\xe5got ov\\xe4ntat. Du \\xe4r v\\xe4ldigt duktig, sa han, men du \\xe4r inte redo f\\xf6r Schiller \\xe4nnu. Ibland fortsatte lektionerna \\xe4ven p\\xe5 eftermiddagen, s\\xe5 Hamza tyckte att det k\\xe4ndes som om han gick i skolan [\\u2026]\\u201d

F\\xf6r oberleutnanten st\\xe5r allts\\xe5 f\\xf6rm\\xe5gan att kunna l\\xe4sa Schillers lyrik f\\xf6r civilisationens h\\xf6gsta punkt. Han skryter till och med om att Hamza en dag kommer att kunna l\\xe4sa Schiller. Senare f\\xe5r Hamza Schillers "Kalender" som en sista g\\xe5va fr\\xe5n sin officer.

Gurnah ger en lika stram som obarmh\\xe4rtig bild av vad kolonialismen g\\xf6r med m\\xe4nniskor. Europ\\xe9er f\\xf6rde med sig krig och f\\xf6rslavning till Afrikas folk men de menade sig bidra till utvecklingen. Denna utveckling ans\\xe5gs vara s\\xe5 v\\xe4rdefull att tv\\xe5ng inte l\\xe4ngre var tv\\xe5ng och mord inte l\\xe4ngre var mord.   

Gurnahs l\\xe5gm\\xe4lda ber\\xe4ttande aktualiserar fr\\xe5gan om triumfalismens plats i europeisk kultur. G\\xe5r det att h\\xe5lla n\\xe5got f\\xf6r sant och viktigt utan att samtidigt betrakta denna sin \\xf6vertygelse p\\xe5 ett triumfalistiskt s\\xe4tt? Kommer vi n\\xe5gonsin att kunna g\\xf6ra upp med f\\xf6rest\\xe4llningen om den europeiska kulturens \\xf6verl\\xe4gsenhet?  

Triumfalismen verkar vara vanlig i samband med starka \\xf6vertygelser. Religi\\xf6sa f\\xf6rest\\xe4llningar om moral och fr\\xe4lsning, men ocks\\xe5 sekul\\xe4ra f\\xf6rest\\xe4llningar om till exempel m\\xe4nskliga r\\xe4ttigheter och demokrati antar ofta triumfalistiska former \\u2013 de betraktas som segrande \\xf6ver andra f\\xf6rest\\xe4llningar och h\\xe5llningar. Om min uppfattning om det r\\xe4tta och det sanna har segrat har jag ocks\\xe5 r\\xe4tten att betrakta andras s\\xe4tt att leva och t\\xe4nka som underl\\xe4gsna.

Inom triumfalismens logik f\\xf6rest\\xe4ller man sig den andres utveckling som en r\\xf6relse mot det man sj\\xe4lv menar sig ha uppn\\xe5tt. N\\xe4r kristendomen var kolonialismens ideologi uppfattades den segrande kristna sanningen som m\\xe5let f\\xf6r de andras utveckling. Till exempel anv\\xe4ndes b\\xe5de utbildning och v\\xe5ld som medel f\\xf6r att i andra kulturer inf\\xf6ra normer fr\\xe5n \\u201dden \\xf6verl\\xe4gsna\\u201d kristna sexualetiken.

Kristen moral som legitimering av kolonialism \\xe4r till stor del historia. Men triumfalismen lever vidare. Olika visioner av modernisering, demokrati och inte minst m\\xe4nskliga r\\xe4ttigheter betraktas av m\\xe5nga i V\\xe4st som ett slags segert\\xe5g och ett m\\xe5l f\\xf6r alla andra. Till exempel f\\xf6rd\\xf6mde de kristna mission\\xe4rerna all sexualitet utanf\\xf6r den heterosexuella familjen \\u2013 idag bek\\xe4mpar m\\xe4nniskor\\xe4ttsaktivister s\\xe5dana konservativa tolkningar av sexualitet inom b\\xe5de kristendom och islam.

Triumfalismen har flera r\\xf6tter. Dess viktigaste grund \\xe4r makten \\u2013 den rej\\xe4la m\\xf6jligheten att tvinga sina uppfattningar p\\xe5 andra m\\xe4nniskor. Men triumfalismen g\\xe5r ocks\\xe5 tillbaka p\\xe5 de id\\xe9er som f\\xf6retr\\xe4ddes av upplysningsfilosoferna, liksom av Karl Marx. Dessa europeiska humanister t\\xe4nkte sig att all progressiv utveckling g\\xe5r i en och samma riktning.

Just detta inslag i upplysningstraditionen beh\\xf6ver vi g\\xf6ra upp med. Men vilka resurser finns det f\\xf6r att motarbeta triumfalism n\\xe4r vi blir frestade att uppfatta v\\xe5r egen utveckling som ett slutm\\xe5l f\\xf6r andra eller till och med f\\xf6r alla? Om jag har r\\xe4tt och om makten m\\xf6jligg\\xf6r triumfalistiska praktiker borde j\\xe4mlik maktf\\xf6rdelning motverka triumfalismen. Men \\xe4ven den som k\\xe4mpar f\\xf6r j\\xe4mlikhet kan anamma triumfalism som sin h\\xe5llning. 

En lika dr\\xe5plig som tr\\xe4ffs\\xe4ker beskrivning av triumfalism finns i en av Umberto Ecos gamla ess\\xe4er \\u2013 den som heter \\u201dEloge till Thomas av Aquino\\u201d. Eco framst\\xe4ller den store teologen och filosofen Thomas av Aquino som en passionerad sanningss\\xf6kare vars g\\xe4rning \\xf6del\\xe4ggs n\\xe4r han helgonf\\xf6rklaras av kyrkan. Eco skriver:

\\u201d[\\u2026] den olyckliga h\\xe4ndelse som \\xf6del\\xe4gger Thomas av Aquinos liv intr\\xe4ffar \\xe5r 1323 [\\u2026] d\\xe5 Johannes XXII beslutar att helgonf\\xf6rklara honom. Det \\xe4r som att f\\xe5 nobelpriset, bli invald i Franska Akademin eller f\\xe5 en Oscar. Man blir som Mona Lisa: en klich\\xe9. Det \\xe4r det \\xf6gonblick d\\xe5 den store pyromanen blir utsedd till brandchef\\u201d.

Thomas av Aquino \\xe4r fr\\xe4mst k\\xe4nd som den kristna rationalismens filosof. F\\xf6renklat menar Thomas att det finns en morallag som alla m\\xe4nniskor kan f\\xf6rst\\xe5 med hj\\xe4lp av sitt f\\xf6rnuft. Man beh\\xf6ver allts\\xe5 inte vara kristen f\\xf6r att f\\xf6rst\\xe5 vad som \\xe4r r\\xe4tt och fel. Med hj\\xe4lp av f\\xf6rnuftet kan var och en inse vad som svarar mot gudomlig lag och vad som strider mot den. Med hj\\xe4lp av denna sin l\\xe4ra och i en dialog med samtida muslimska teologer, framf\\xf6r allt Ibn Rushd, f\\xf6resl\\xe5r Thomas en modell f\\xf6r teologisk rationalism \\u2013 ett s\\xe4tt att f\\xf6rena teologi och vetenskap. 

I sin ess\\xe4 reflekterar Eco \\xf6ver vad som h\\xe4nder med Thomas teologi n\\xe4r den av kyrkan betraktas som en filosofisk och teologisk triumf. Fr\\xe5n att vara ett levande sanningss\\xf6kande blir Thomas rationalism till ett objekt f\\xf6r dyrkan \\u2013 ja, Mona Lisa, en  klich\\xe9.

F\\xf6r de flesta av oss idag \\xe4r det inte Thomas av Aquino som i f\\xf6rsta hand beh\\xf6ver r\\xe4ddas fr\\xe5n sin olycksaliga helgonstatus. Det m\\xe5nga av oss dyrkar \\u2013 i st\\xe4llet f\\xf6r att t\\xe4nka, leva ut och f\\xf6rh\\xe5lla oss till \\u2013 \\xe4r andra idoler: vetenskap, m\\xe4nskliga r\\xe4ttigheter eller demokrati. F\\xf6r om man menar sig redan ha uppn\\xe5tt, eller n\\xe4stan har uppn\\xe5tt,  demokratins och de m\\xe4nskliga r\\xe4ttigheternas seger finns svaga incitament f\\xf6r att forts\\xe4tta t\\xe4nka och diskutera med andra. D\\xe5 g\\xe4ller det att f\\xf6rsvara denna sin antagna seger mot sanningens och moralens fiender.

Vi beh\\xf6ver synligg\\xf6ra och motarbeta f\\xf6rst\\xe5elsen av utveckling s\\xe5som en r\\xf6relse mot ett och samma m\\xe5l. I det avseendet tilltalas jag av Hanna Arendts syn p\\xe5 politiken. Hon t\\xe4nker sig att genuint politiska projekt aldrig n\\xe5gonsin kan slutf\\xf6ras. Arendt p\\xe5minner oss helt enkelt om att m\\xe4nniskor \\xe4r d\\xf6dliga och vad vi \\xe4n f\\xf6retar oss m\\xe5ste det alltid g\\xf6ras p\\xe5 nytt av andra.

Denna icke-linj\\xe4ra syn p\\xe5 demokrati borde g\\xe4lla \\xe4ven n\\xe4r vi t\\xe4nker och agerar i den globala v\\xe4rlden. N\\xe4r m\\xe4nniskor sj\\xe4lvst\\xe4ndigt utformar sina samh\\xe4llen p\\xe5 olika s\\xe4tt \\xe4r det inte d\\xe4rf\\xf6r att de \\xf6nskar f\\xe5 ett Nobelpris i demokrati. Det handlar om m\\xe4nskliga och i de flesta fall b\\xe5de h\\xe4ftiga och knasiga f\\xf6rs\\xf6k att leva sina egna liv. Str\\xe4van att n\\xe5 fram till det goda och det sanna \\xe4r inte en t\\xe4vling d\\xe4r det g\\xe4ller att uppn\\xe5 ett m\\xe5l som redan \\xe4r givet.

Hanna Arendt var inte relativist. Det \\xe4r jag inte heller. Allt \\xe4r inte lika r\\xe4tt och jag \\xe4r redo att argumentera f\\xf6r mina uppfattningar i viktiga fr\\xe5gor. Men Gud bevare mig fr\\xe5n frestelsen att se min egen uppfattning som ett m\\xe5l f\\xf6r all andra m\\xe4nniskors utveckling.

Elena Namli, professor i teologisk etik