BROADCASTS.com

b'

\\xc4nda sedan Caligula har h\\xe4rskare str\\xe4vat efter effektiva maktmedel och hot att anv\\xe4nda f\\xf6r att g\\xf6ra sig av med sina fiender. Vincent Flink Amble-Naess ser en r\\xf6d tr\\xe5d som l\\xf6per genom historien.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Han hade kunnat ge dem \\xe5t lejonen, eller l\\xe5ta dem s\\xf6nderslitas p\\xe5 str\\xe4ckb\\xe4nken, eller spika dem p\\xe5 kors l\\xe4ngs med landsv\\xe4gen. Men han var en barmh\\xe4rtig kejsare, och fann d\\xe4rf\\xf6r sv\\xe4rdet mera l\\xe4mpligt.  

Det hindrade honom inte fr\\xe5n att k\\xe4nna njutning vid \\xe5synen av sina fienders blod, som st\\xe4nkte \\xf6ver sanden och f\\xf6rvandlades till \\xe5nga i sommarsolen. Sj\\xe4lv satt han i skuggan och fl\\xe4ktades av sina slavinnor. Det var bara en sak som bekymrade honom: tanken p\\xe5 dem som framh\\xe4rdade i sitt brottsliga beteende; de som kallade honom Caligula \\u2013 den lilla st\\xf6veln \\u2013 ist\\xe4llet f\\xf6r det namn han delade med sin ber\\xf6mde anfader \\u2013 Gaius Julius Caesar. 

F\\xf6r hans inre \\xf6ga framstod deras antal som o\\xe4ndligt. Om r\\xe4ttvisan skulle skipas, t\\xe4nkte han, skulle b\\xf6deln aldrig f\\xe5 sl\\xe4ppa sitt sv\\xe4rd. Det skulle inte finnas nog med timmar under en livstid f\\xf6r att ta dem alla av daga. Men pl\\xf6tsligt kom l\\xf6sningen till honom. Han reste sig ur stolen och talade, h\\xf6gt s\\xe5 att alla kunde h\\xf6ra:  

Om bara hela Rom hade en och samma hals. 

Repliken \\xe5terges av historikern Suetonius i en biografi \\xf6ver det romerska imperiets tredje kejsare, Caligula. Sitt alias fick han som liten pojke av soldaterna i sin faders h\\xe4r. Sj\\xe4lv l\\xe4r han v\\xe4l knappast ha uppskattat det. Kanske \\xe4r smeknamnet rentav en delf\\xf6rklaring till den blodt\\xf6rst som enligt Suetonius var utm\\xe4rkande f\\xf6r honom. Kanske var grymheten en form av kompensation f\\xf6r det l\\xf6jliga namnet. 

Den unge kejsaren har sedan antiken inspirerat otaliga f\\xf6rfattare och konstn\\xe4rer. Faktum \\xe4r att v\\xe5r kultur tycks vara besatt av den ondskefulle h\\xe4rskaren som litter\\xe4r trop. Inte s\\xe4llan f\\xe5r man k\\xe4nslan av att syftet \\xe4r att legitimera v\\xe5ra egna h\\xe4rskare, vars godhet st\\xe4lls i skarp kontrast till Caligula eller till n\\xe5gon av hans epigoner.  

Den tragiska sanningen \\xe4r emellertid att det inte i f\\xf6rsta hand \\xe4r h\\xe4rskarnas medm\\xe4nsklighet som r\\xe4ddar v\\xe4rlden fr\\xe5n underg\\xe5ng, utan deras brist p\\xe5 makt och \\u2013 inte minst \\u2013 p\\xe5 fantasi. Eller som bilmagnaten Henry Ford l\\xe4r ha formulerat saken i en tidningsintervju: Om jag hade fr\\xe5gat m\\xe4nniskor vad de ville ha, hade de bara bett mig om en snabbare h\\xe4st. Konsumenterna kunde inte f\\xf6rest\\xe4lla sig explosionsmotorn eller automobilen. Och allt Caligula kunde f\\xf6rest\\xe4lla sig var \\u2013 \\xe5tminstone som det verkade \\u2013 en ny och f\\xf6rb\\xe4ttrad halshuggning. Men kanske var han \\xe4nd\\xe5 n\\xe5gonting p\\xe5 sp\\xe5ren. 

Kejsarens \\xf6nskan skulle n\\xe4mligen komma att infrias, men f\\xf6rst millennier senare, och av en \\xe4ttling till det romerska imperiets \\xe4rkefiender, germanerna.  

Den tysk-amerikanske k\\xe4rnfysikern Robert J Oppenheimer var 38 \\xe5r gammal n\\xe4r han tog anst\\xe4llning vid laboratoriet i Los Alamos. Trots att han var lungsiktig och mager som en pinne var han en handlingens man. I samtal med milit\\xe4ren, som finansierade laboratoriet, visade han prov p\\xe5 en beslutsamhet de aldrig tidigare hade sk\\xe5dat. Det tog inte l\\xe5ng tid f\\xf6rr\\xe4n han utn\\xe4mndes till vetenskaplig ledare f\\xf6r den forskarinsats som skulle komma att g\\xe5 till historien som Manhattanprojektet. 

M\\xe5let f\\xf6r verksamheten var att skapa ett vapen. Ett k\\xe4rnvapen kallade man det redan under arbetets g\\xe5ng, eftersom den relevanta processen var t\\xe4nkt att \\xe4ga rum inuti k\\xe4rnan av en uranatom. Id\\xe9n var enkel: Neutroner fr\\xe5n en kluven atomk\\xe4rna st\\xf6rtar in i tv\\xe5 intilliggande k\\xe4rnor, som i sin tur s\\xf6nderfaller och utstr\\xe5lar fler neutroner. En kedjereaktion utl\\xf6ses, och spr\\xe4ngkraften som utvecklas blir mycket stor, inte minst med tanke p\\xe5 hur lite material som egentligen kr\\xe4vs. Det vapen som sedermera blev projektets slutprodukt \\u2013 atombomben Little boy \\u2013 inneh\\xf6ll inte mer \\xe4n 60 kilo uran.  

Bomben i sig v\\xe4gde emellertid v\\xe4l \\xf6ver 4 ton. Det berodde inte minst p\\xe5 de s\\xe4kerhetsanordningar som kr\\xe4vdes f\\xf6r att s\\xe4kerst\\xe4lla att explosionen inte utl\\xf6stes tidigare \\xe4n v\\xe4ntat. Dessa anordningar var s\\xe5 omfattande att de amerikanska generalerna l\\xe4nge var os\\xe4kra p\\xe5 om vapnet verkligen skulle g\\xe5 att anv\\xe4nda. Kanske hade de f\\xf6rsl\\xf6sat hela sin budget p\\xe5 ett meningsl\\xf6st metallstycke. Kanske var Oppenheimer bara en f\\xf6rvirrad vetenskapsman som saknade kontakt med krigets realiteter. Det var f\\xf6rst vid testspr\\xe4ngningen \\u2013 som gick under kodnamnet Trinity \\u2013 som de fick bevis p\\xe5 motsatsen.  

Spr\\xe4ngningen \\xe4gde rum den 16 juli 1945 i \\xf6knen Jornada del Muerto i New Mexico. Oppenheimer stod p\\xe5 beh\\xf6rigt avst\\xe5nd och betraktade detonationen ikl\\xe4dd skyddsglas\\xf6gon. I en tv-intervju l\\xe5ngt senare skulle han ber\\xe4tta om hur han vid \\xe5synen av svampmolnet drog sig till minnes n\\xe5gra rader ur det indiska diktverket Bhagavadgita, n\\xe4rmare best\\xe4mt ur guden Vishnus varningstal till m\\xe4nskligheten: Mitt namn \\xe4r D\\xf6den, v\\xe4rldarnas f\\xf6rst\\xf6rare. Eller som det heter i Oppenheimers egen \\xf6vers\\xe4ttning: Now I am become Death, the destroyer of worlds.  

Det han bevittnade var samma urkraft som n\\xe5gra m\\xe5nader senare skulle hems\\xf6ka Hiroshima och Nagasaki, och s\\xe4tta stopp f\\xf6r 1900-talets allra blodigaste konflikt till priset av 200\\u202f000 m\\xe4nniskoliv. N\\xe5gra dagar efter d\\xe5det skulle Oppenheimer storma in p\\xe5 president Trumans kontor, sm\\xe4lla igen d\\xf6rren bakom sig och kr\\xe4va att de resterande vapnen skulle plockas is\\xe4r. Kanske ins\\xe5g han att det inte skulle kr\\xe4vas m\\xe5nga fler bomber \\xe4n de som redan fanns, f\\xf6r att utpl\\xe5na hela den m\\xe4nskliga civilisationen. Men det var f\\xf6r sent. Oppenheimer hade redan spelat ut sin roll. Och Caligulas \\xf6nskan var infriad: 

Nu hade hela Rom en och samma hals. 

Vissa indicier pekar mot att den unge kejsaren redan under sin livstid hade sina aningar om att han tids nog skulle f\\xe5 sin vilja igenom. \\xc5r 41 e. kr. planerade han att l\\xe4mna Rom f\\xf6r gott och resa till Alexandria, d\\xe4r han hoppades bli dyrkad som en gud. Men innan avresan gick han en blodig d\\xf6d till m\\xf6tes, m\\xf6rdad i sitt hem av de politiska rivalerna. Trettio hugg gav de honom, samma antal som hans anfader Julius Ceasar hade tillfogats under marsfestligheterna 50 \\xe5r tidigare. 

Liksom vid mordet p\\xe5 Ceasar var de sammansvurna \\xf6verens om att d\\xe5dets syfte var att \\xe5terg\\xe4lda makten fr\\xe5n kejsaren till senaten. Men inte heller nu skulle de f\\xe5 som de ville. Man kan d\\xf6da tyrannen, men imperiet lever vidare. Nya h\\xe4rskare tr\\xe4der fram ur kulisserna, ber\\xe4ttelserna om deras illd\\xe5d flyter samman i historieb\\xf6ckerna och snart \\xe4r de lika sv\\xe5ra att urskilja som kejsarnas ansikten i marmor. Efter Caligula kom Claudius, och efter honom kom Nero, som n\\xe4r Rom stod i l\\xe5gor l\\xe4r ha kl\\xe4ttrat upp p\\xe5 palatsbyggnadens tak och reciterat poesi medan folket gick under. 

Emellan\\xe5t framst\\xe5r hela raden av romerska kejsare \\u2013 liksom av storkungar, furirer och tsar-pretendenter \\u2013 som en enda l\\xe5ng serie upprepningar. Vare sig det hotas med de romerska legionerna, med den tyska blitzen eller med k\\xe4rnvapenspetsarna i Ryssland, tycks det mig som att hotet kommer fr\\xe5n en och samma man. 

Caligula var 28 \\xe5r gammal n\\xe4r han avled i blodf\\xf6rlust utanf\\xf6r det kejserliga residenset. Men enligt Suetonius l\\xe4r han dessf\\xf6rinnan ha uppl\\xe5tit ett sista ord, ur djupet av sitt lidande. Vivo, jag lever, l\\xe4r han ha skrikit, s\\xe5 att det ekade i stengolvet.  

Tanken \\xe4r ofr\\xe5nkomlig: Kanske tillh\\xf6rde r\\xf6sten inte enbart Caligula, den f\\xf6rvuxne pojken som mot allt f\\xf6rnuft insisterade p\\xe5 sin egen od\\xf6dlighet. Kanske var det i sj\\xe4lva verket en annan som talade \\u2013 den evige tyrannen, som genom kejsarens strupe l\\xe4t meddela oss:  

Jag lever vidare. 

Vincent Flink Amble-Naess, kulturskribent