BROADCASTS.com

b'

Med sina teorier om den eviga \\xe5terkomsten f\\xf6regrep Louis Auguste Blanqui (1805-1881) b\\xe5de Nietzsche och senare id\\xe9er om parallella universa. Lars Hermansson pr\\xf6var upprepningens lockelse.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Cellen p\\xe5 f\\xe4ngelse\\xf6n Fort du Taureau var tr\\xe5ng och cirkelformad men f\\xf6nstret med utsikt \\xf6ver engelska kanalen kunde m\\xf6jligen ha utgjort en lisa, om inte vakterna haft order att skjuta s\\xe5 fort f\\xe5ngen n\\xe4rmade sig f\\xf6nstergluggen. Under s\\xe5dana omst\\xe4ndigheter skrev Louis\\xad Auguste Blanqui den m\\xe4rkliga texten "L\'\\xe9ternit\\xe9 par les astres" (Evigheten genom stj\\xe4rnorna) v\\xe5ren och sommaren 1871, allts\\xe5 samtidigt som h\\xe4ndelserna kring Pariskommunen rasade, och d\\xe4r Blanqui enligt m\\xe5nga var den ledargestalt som saknades.

I st\\xe4llet satt han allts\\xe5 i sin cell och skrev den genrem\\xe4ssigt sv\\xe5rbest\\xe4mda text (poesi, traktat, vision) vars b\\xe4rande tanke \\xe4r att ett visserligen stort men dock begr\\xe4nsat utbud av m\\xf6jliga h\\xe4ndelser i ett universum som \\xe4r o\\xe4ndligt i tid och rum, leder till en o\\xe4ndlig upprepning av dessa m\\xf6jliga h\\xe4ndelser.

Man beh\\xf6ver inte vara utbildad astronom f\\xf6r att uppleva Blanquis text som aningen skakig vad g\\xe4ller det vetenskapliga. Han utg\\xe5r fr\\xe5n den franske matematikern Pierre Simon de Laplaces vidareutveckling av Newtons mekanik, men underk\\xe4nner samtidigt Laplace eftersom dennes teorier inte var empiriskt grundade, en egendomlig inv\\xe4ndning med tanke p\\xe5 att Blanquis egna spekulationer om dubbelg\\xe5ngarklot och alternativa v\\xe4rldshistorier inte direkt bygger p\\xe5 konkreta observationer.

Till det skakiga intrycket bidrar ocks\\xe5 Blanquis nedv\\xe4rdering av all vetenskap som inte f\\xf6r\\xe4ndrar samh\\xe4llet. \\xc4ven h\\xe4r faller hans ideal tillbaka p\\xe5 honom sj\\xe4lv. Det ska en mycket v\\xe4lvillig l\\xe4sare till f\\xf6r att se hur hans astronomiska hypoteser skulle kunna bidra till den revolution han s\\xe5 hett \\xe5stundade.

Men det \\xe4r inte som vetenskap eller politisk pamflett L\'\\xe9ternit\\xe9 par les astres \\xe4r l\\xe4sv\\xe4rd, utan som poetisk vision och gripande sublimering av en m\\xe4nniskas st\\xe4ckta f\\xf6rhoppningar. Och kanske \\xe4r tanken p\\xe5 den eviga \\xe5terkomsten idag inte lika fr\\xe4mmande som innan klimatkris och pandemi, n\\xe4r vi fortfarande levde i en v\\xe4rld pr\\xe4glad av tanken p\\xe5 den eviga utvecklingen. Allts\\xe5 i en modernitet som \\xe4nnu inte var fallet n\\xe4r Blanqui och Nietzsche utvecklade sina tankar om ett \\u201duniversum som st\\xe5r och stampar p\\xe5 st\\xe4llet\\u201d som Blanqui skriver. Eller som Nietzsche uttrycker det i Den glada vetenskapen: \\u201dExistensens eviga timglas ska v\\xe4ndas och v\\xe4ndas igen \\u2013 och du sj\\xe4lv p\\xe5 samma g\\xe5ng, du lilla stoftkorn i stoftet.\\u201d

Men exakt vad \\xe4r det som \\xe5terkommer i den eviga \\xe5terkomsten? H\\xe4r skiljer sig Nietzsche och Blanqui \\xe5t. \\u201dV\\xe4rlden lever av sig sj\\xe4lv, dess exkrementer \\xe4r dess n\\xe4ring\\u201d, skriver Nietzsche i Viljan till makt. Och s\\xe5 l\\xe5ngt \\xe4r v\\xe4l vilken kretsloppsinf\\xf6rst\\xe5dd m\\xe4nniska som helst med p\\xe5 noterna.

Annat \\xe4r sv\\xe5rare att hacka i sig. Som det d\\xe4r att historien skulle upprepa sig, inte bara i stora drag \\u2013 allts\\xe5 att det f\\xf6rekommer strukturella likheter mellan olika historiska h\\xe4ndelser \\u2013 utan i minsta detalj. Franska revolutionen och f\\xf6rsta g\\xe5ngen du drack kaffe, den andra ocks\\xe5 f\\xf6r den delen, kommer att intr\\xe4ffa igen, inte bara en utan ett o\\xe4ndligt antal g\\xe5nger. Nietzsche skriver att v\\xe4rlden kommer att genomg\\xe5 \\u201dett kalkylerbart antal kombinationer i sin tillvaros t\\xe4rningsspel. Under en tid som \\xe4r o\\xe4ndlig kommer varje m\\xf6jlig kombination n\\xe5gon g\\xe5ng att ha utfallit, och inte bara det: den kommer att utfalla ett o\\xe4ndligt antal g\\xe5nger.\\u201d

Nietzsches eviga \\xe5terkomst handlar mer om tid och energi \\xe4n om kroppar, och har ofta tolkats symboliskt som varje m\\xe4nniskas (eller endast den utvaldes, d\\xe4rom tvista de l\\xe4rde) m\\xf6jlighet att bli en \\xf6verm\\xe4nniska, som \\xe4r s\\xe5 full\\xe4ndad att hen inget hellre vill \\xe4n att se varje \\xf6gonblick av sitt liv upprepat i o\\xe4ndlighet. Blanqui var som god marxist mer materiellt orienterad och t\\xe4nker sig o\\xe4ndligheten mest som en rumslig f\\xf6reteelse; han f\\xf6rl\\xe4gger upprepningen ut i v\\xe4rldsrymden med dess, som han t\\xe4nker sig, o\\xe4ndlighet av identiska och n\\xe4stan identiska syskon- och tvillingklot.

Jag sitter i f\\xe5t\\xf6ljen i arbetsrummet och skriver det jag s\\xe4ger nu. Jag har suttit d\\xe4r m\\xe5nga g\\xe5nger f\\xf6rr. Jag upprepar mig. Jag ser samma d\\xf6rr, samma f\\xf6nster, samma bokhylla. Men det jag skriver och nu s\\xe4ger har jag aldrig skrivit f\\xf6rut. Jag kan f\\xf6rst\\xe5s upprepa mig. Jag kan f\\xf6rst\\xe5s upprepa mig. Men jag vill inte. Jag vill skriva nytt. T\\xe4nka vidare. Samtidigt lockar mig tanken p\\xe5 att \\xe5terv\\xe4nda till mig sj\\xe4lv. Till sj\\xe4lva varat. Att alltid f\\xe5 sitta i arbetsrummet och skriva. Arbetsrummet, l\\xe4sf\\xe5t\\xf6ljen, l\\xe4slampan. Detta \\xf6gonblick. Jag vill inte \\xe5ka till Grand Damned Canyon eller pyramiderna i Giza. Jag vill inte prova alla matr\\xe4tter som finns i v\\xe4rlden. Det r\\xe4cker med bl\\xe4ckfiskgryta. Inte varje dag kanske, men ganska ofta, med \\xe5terkommande mellanrum. Om jag m\\xe5ste v\\xe4lja mellan evig \\xe5terkomst och evig f\\xf6rnyelse valde jag det f\\xf6rra. F\\xf6rutsatt att \\xe5terkomsten g\\xe4llde den skrivande morgonstunden i l\\xe4sf\\xe5t\\xf6ljen med kaffekoppen p\\xe5 det lilla bordet vi k\\xf6pte i Indien och dottern som g\\xf6r sig i ordning f\\xf6r skolan p\\xe5 \\xf6verv\\xe5ningen.

Jag vet inte hur Blanqui s\\xe5g p\\xe5 sitt liv d\\xe4r han satt i sin cell p\\xe5 f\\xe4ngelse\\xf6n Fort du Taureau, men det \\xe4r inte sv\\xe5rt att uppfatta hans text som kompensatorisk med sitt insisterande p\\xe5 ett o\\xe4ndligt antal olycksbr\\xf6der ute i rymden sittande i f\\xe4ngelseceller identiska med hans, skrivande p\\xe5 samma text som han. Fast inte heller p\\xe5 tvillingkloten finns n\\xe5gon utveckling fr\\xe5n s\\xe4mre till b\\xe4ttre, bara en o\\xe4ndlighet av samma. Det finns visserligen n\\xe5gra f\\xe5 stj\\xe4rnor d\\xe4r vi lever de liv vi f\\xf6rv\\xe4grades p\\xe5 den h\\xe4r planeten. Men Blanqui uppeh\\xe5ller sig i texten inte s\\xe4rskilt l\\xe4nge vid denna m\\xf6jlighet.

P\\xe5 1930-talet syssels\\xe4tter sig den argentinske f\\xf6rfattaren Jorge Luis Borges med liknande tankar. Id\\xe9n om den eviga \\xe5terkomsten genomsyrar flera av hans noveller och dikter, och den k\\xe4nda prosadikten En dr\\xf6m ur samlingen La Cifra fr\\xe5n 1981 \\xe4r sv\\xe5r att t\\xe4nka sig utan Blanquis levnads\\xf6de och m\\xe4rkliga bok: S\\xe5 h\\xe4r lyder den i Lasse S\\xf6derberg \\xf6vers\\xe4ttning: \\u201dI en \\xf6de trakt av Iran finns ett inte s\\xe4rskilt h\\xf6gt torn av sten, utan d\\xf6rrar eller f\\xf6nster. I dess enda rum (vars golv \\xe4r av jord och har formen av en cirkel) st\\xe5r ett bord av tr\\xe4 och en b\\xe4nk. I denna cirkelrunda cell skriver en man som liknar mig, med bokst\\xe4ver som jag inte f\\xf6rst\\xe5r, en l\\xe5ng dikt om en man som i en annan cirkelrund cell skriver en dikt om en man i annan cirkelrund cell\\u2026 Processen \\xe4r \\xe4ndl\\xf6s och ingen kommer att kunna l\\xe4sa vad f\\xe5ngarna skriver.\\u201d

Tiden p\\xe5 f\\xe4ngelse\\xf6n Fort du Taureau var inte den f\\xf6rsta Blanqui tillbringade i f\\xe4ngsligt f\\xf6rvar. Han hade redan d\\xf6mts till d\\xf6den tv\\xe5 g\\xe5nger, livstids f\\xe4ngelse tv\\xe5 g\\xe5nger, samt till ett antal tidsbest\\xe4mda straff, inklusive en landsf\\xf6rvisning. R\\xe4ttsystemet i 1800-talets Frankrike var som i alla diktaturer aningen godtycklig Blanqui var bland sina samtida meningsfr\\xe4nder en n\\xe4rmast mytisk gestalt, och kallades ofta p\\xe5 grund av sitt olycksaliga \\xf6de och sin st\\xe5ndaktighet kort och gott f\\xf6r \\u201dF\\xe5ngen\\u201d.

Lars Hermansson