BROADCASTS.com

Att läsa Clarice Lispector kan vara omvälvande. Författaren Zara Kjellner berättar om en vistelse på en skärgårdsö, i sällskap av en roman och flugor.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är en blåsig vecka i slutet av september och jag befinner jag mig på en öde ö i den yttersta skärgården. Den starka vinden och de många grunden gör att inga båtar kan lägga till eller lämna ön. Går jag rakt in i den tjocka skogen bakom huset får jag vandra i timmar innan jag når den andra änden. I marken syns spår efter klövar, i det iskalla vattnet längs stränderna ligger maneterna i tjocka klumpar och på himlen hovrar hela tiden två svarta rovfåglar. Men i huset är det tyst. Stilla. Jag är här för att skriva, men ligger istället och läser Clarice Lispectors bok Passionen enligt G.H (i översättning av Örjan Sjögren). Romanen handlar om kvinnan som kallas G.H och som vandrar omkring i sin välvårdade lägenhet på en höjd i Rio de Janeiro, ensam och full av tankar, när öppnar hon en garderobsdörr och det plötsligt kryper ut en kackerlacka. Ögonblickligen sprider sig en skräck i kvinnan, hon står still, oförmögen att röra sig, oförmögen att tänka. Det mörka lilla djuret tittar på henne, blickstilla från garderoben. Ett mjukt surrande stör min koncentration. En fluga, nej flera flugor. Det är slutet på säsongen, sista rycket innan vintern och den oundvikliga dvalan, och de feta svarta insekterna är särskilt aktiva. Surrandet övergår snart i ett dunsande när alltfler flugor till synes mållöst studsar mot väggarna. Jag reser mig och stänger fönstret och börjar systematiskt att döda dem, en efter en. Dunsandet mot fönstren fortsätter medan jag dödar flugor med Lispectors lilla bok. Efter att den första skräcken har lagt sig slås G.H. av hur gammal kackerlackan faktiskt är. Uråldrig och ändå samtida har kackerlackan i sin befintliga form existerat på jorden genom alla tider. Kackerlackan som klarar att leva utan varken föda eller vatten och har på sätt har överlevt i hennes garderob, börjar nu långsamt och mödosamt krypa ut medan G.H står som paralyserad. Jag hade aldrig förr sett munnen på en kackerlacka: jag hade i själva verket aldrig sett en kackerlacka. Jag hade bara äcklats av dess uråldriga och ständigt närvarande existens men jag hade aldrig betraktat en öga mot öga, inte ens i tankarna, tänker hon. Jag har med mig för få cigaretter till ön men räknar ut att om jag röker två om dagen klarar jag mig i en vecka. Så jag går ut, röker några bloss i taget, fimpar och går in för att fortsätta arbeta. Så fort jag stiger in möts jag av åter av surrande och dunsande och surrandet. I ett aggressivt tillstånd rör jag mig omkring i huset och dödar fluga efter fluga. Men dödandet gör mig stissig och jagad och jag inser att jag inte har en chans att få tyst på dem alla. Jag resignerar. De får leva. Varannan timme går jag ut och röker de uträknade blossen. Då får livet en form igen, sedan åter in till surrandet, dunsandet, surrandet och den gemensamma kroppen vi bildat i det lilla huset. Insektskropparna är tjocka och blodfyllda. Är det i själva verket bromsar och vems blod är det de bär på? När G.H. till slut bestämmer sig för att döda kackerlackan kräks hon först av skräck men lyckas till sist ändå smälla igen garderobsdörren rakt på insekten. Men kraften räcker inte till för att ta livet av kackerlackan. Den levde och tittade på mig konstaterar hon. En vit massa har sipprat ut ur kackerlackans mörkbruna skal. Det är livet, den mjuka vita livet som nu börjat rinna ut i rummet. Hon tänder en cigarett och sätter sig på golvet och tittar på den halvdöda insekten. Det är elva på förmiddagen i Brasilien. Det är nu. Det rör som ett exakt nu konstaterar G.H. Det enda som finns är nu. Kackerlackans svarta, blanka ögon och det vita livet som börjar röra sig. Flugorna sover när jag sover, om natten är huset stilla. Sen vaknar vi alla när solen går upp. Då börjar åter surrandet och dunsandet. De är fler än dagen innan. Var tar de sig in? Föds de i huset? Vissa dagar är ljuden monotont regelbundna, andra mer mer desperata, som mina egna hjärtslag. Jag lämnar huset allt oftare. Jag lägger mig naken i ett lingonris och ser små insekter börja klättra över magen. I tanken: surrandet, dunsandet, Lispector, kackerlackan och flugornas blodfyllda kroppar, fyllda av mig. Fyllda av nu. När kackerlackans vita massa börjar rinna ut ur den mörkbruna skalet börjar kvinnan fundera över sina egna gränser: Vad är det som säger att jag inte är lika smutsig som kackerlackan? Varför gjorde jag mig inte lika smutsig? Vad fruktade jag? [] Jag hade övergett min mänskliga organisation för att nå fram till detta för att komma in i denna monstruösa sak som är min levande neutralitet. Den levande neutraliteten som ett tillstånd där allting existerar på samma nivå, kvinnan, kackerlackan och allt annat. För att slutligen lösgöra sig ur skräcken bestämmer sig G.H för att hon måste äta kackerlackan. Hon måste förenas med den. Det får inte finnas några gränser kvar. Om allting befinner sig på samma nivå kan hon också vara en kackerlacka, äta en kackerlacka. G.H kräks igen, nu torrare, hon har suttit på golvet länge. Sedan tar hon steget och stoppar insekten i munnen. Om allting är neutralt är också kackerlackan det. Hon konstaterar: Äntligen hade mitt hölje brustit på riktigt, helt gränslös var jag. Vinden håller i sig och maten börjar ta slut på på ön. Vad finns här jag kan äta? Jag skulle kunna äta jord, eller en manet. Till slut hittar jag några potatisar. Denna neutrala, tidlösa mat. Från jorden och upp i människan. När jag äter är det som att jag äter rummet. Det smakar ingenting. Utanför fönstret har himlen samma färg som havet. Jag sträcker ut min hand. Den syns knappt. Jag går ner till vattnet och lägger mig i sanden. Solen står i zenit. Från alla håll kommer de små och svarta insekterna. De kryper, klättrar och tar sig in. Allting är neutralt, allt är samma, jag sluter ögonen och öppnar försiktigt munnen. Zara Kjellner, förattare Musik: IB Sundström, Antropofagerna, 2020.