BROADCASTS.com

b'

Kriget i Bosnien p\\xe5gick i en tid n\\xe4r medieutbudet av r\\xf6rlig bild exploderade. Filmvetaren Sanjin Pejkovic f\\xf6rs\\xf6ker i den h\\xe4r ess\\xe4n navigera bland minnets olika medierade sk\\xe4rvor.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

\\xc5ren g\\xe5r. Men kriget i Bosnien tycks aldrig ta slut. Det ter sig som ett slags tillst\\xe5nd, ett evigt nu. Inte bara p\\xe5 grund av den fortfarande ol\\xf6sta och s\\xe5riga politiska situationen. Ocks\\xe5 f\\xf6r att kriget har f\\xe4rgat av sig, satt sp\\xe5r i mitt medvetande.

N\\xe4r jag t\\xe4nker p\\xe5 egna minnen fr\\xe5n perioden 1989\\u20131995 \\xe4r de ofta i mitt huvud kodade i n\\xe5got som skulle liknas vid VHS-format. D\\xe4r samsas det mediala utbudet jag knyter an mitt liv till: \\u201dHeadbangers ball\\u201d p\\xe5 MTV och de tuffa musikvideorna vi spelade av, Screen Sports som s\\xe4nde NBA-matcher med b\\xe5de idoler och m\\xe4rkliga typer som hette saker som Manute Bol och Detlef Schrempf, de f\\xf6rsta Simpsonsavsnitten och \\u201dFresh Prince i Bel Air\\u201d. Dessa fragment finns p\\xe5 samma tidslinje som Milo\\u0161evi\\u0107s tal p\\xe5 Kosovo polje, bilder av Izetbegovi\\u0107, Tu\\u0111man, Srebrenica.

Kriget i Bosnien b\\xe4r samma utseende och textur som det gryniga VHS-formatet. 1980-talets starka f\\xe4rger f\\xf6rvandlades till bleka och smutsiga bilder som g\\xe5ng p\\xe5 g\\xe5ng spelades \\xf6ver och till slut f\\xf6rlorade sin lyster. Bilderna av den st\\xe4ndigt r\\xe4mnande Mostarbron som dunsar ner i Neretvafloden, av ammunition som i m\\xf6rkret p\\xe5minner om eldflugor som obarmh\\xe4rtigt tr\\xe4ffar Sarajevos skyskrapor samsas med familjefilmerna som spelades in n\\xe5gon helt annanstans. Alla dessa filmer p\\xe5 barn som halkar, f\\xe4der som ramlar, skrattfyllda magplask fr\\xe5n solupplysta bass\\xe4nger i amerikanska f\\xf6rorter.

R\\xf6rliga bilder g\\xe5r hand i hand med minnenas r\\xf6relse. VHS, Super8 eller digital film \\xe4r dess fragmenterade landskap. Hur kan vi navigera i dessa imagin\\xe4ra underjordiska v\\xe4rldar n\\xe4r v\\xe5r digitala samtid fl\\xe4tar ihop filmade bilder och olika format och omformulerar dem till icke sp\\xe5rbara avatarer? Det var s\\xe5 kriget blev ett st\\xe4ndigt p\\xe5g\\xe5ende tillst\\xe5nd. B\\xe5de i vardagen och i yrkeslivet. Ett digitalt sv\\xe4vande, kommodifierat tillst\\xe5nd, upplagt p\\xe5 plattformar f\\xf6r allm\\xe4n besk\\xe5dan. Jag brukar med j\\xe4mna mellanrum g\\xe5 tillbaka till mina egna minnen, minnen som sm\\xe4lt samman med det arkivutbud som florerar p\\xe5 Yotube. Jag vet inte om man kan l\\xe4ra sig n\\xe5got av att titta p\\xe5 krigsklipp? Vad i s\\xe5 fall?

Mediala minnen \\xe4r mestadels uppbyggda kring stora h\\xe4ndelser - Titanic, M\\xe5nlandningen, attentatet p\\xe5 JFK, den 11 september bland andra. I dessa kan man l\\xe4sa in de v\\xe4rldsomv\\xe4lvande f\\xf6r\\xe4ndringar som f\\xf6ljde. Hela kollektiv p\\xe5verkades av dessa h\\xe4ndelser. Men den digitala revolutionen m\\xf6jliggjorde ocks\\xe5 en annan utveckling. Den privata sf\\xe4ren \\xe4ntrade det globala narrativet. Los Angeles-polisens misshandel av Rodney King ledde till upplopp p\\xe5 stadens gator n\\xe4r poliserna \\u2013 trots bevisen som fastnade p\\xe5 film \\u2013 friades. Materialet var digitalt, omf\\xf6rhandlingsbart och kanske avkontextualiserat? Bosnienkriget var en v\\xe4rldsnyhet men ocks\\xe5 ett digitalt inslag bland miljontals andra. Tv\\xe5 skildringar h\\xf6rde till de mest f\\xf6rekommande. Antingen m\\xe5lades kriget i Bosnien upp som alltf\\xf6r komplicerat f\\xf6r att f\\xf6rst\\xe5, eller s\\xe5 f\\xf6renklades det alltf\\xf6r mycket.

Under de tre \\xe5r som kriget i Bosnien p\\xe5gick, etablerades ett slags krigsnarrativ som ofta erbj\\xf6d givna roller s\\xe5 att tittare kunde f\\xe5 reda p\\xe5 sin egen plats i ber\\xe4ttelsen. De flesta medieproduktioner som handlade om kriget presenterade m\\xe4nniskorna som levde under krigsf\\xf6rh\\xe5llanden som offer. P\\xe5 det viset kunde den v\\xe4sterl\\xe4ndske tv-tittaren befinna sig p\\xe5 s\\xe4kert avst\\xe5nd fr\\xe5n krigets hemskheter, men ocks\\xe5 k\\xe4nna att hen gjorde en uppoffring genom att f\\xf6lja det som p\\xe5gick och p\\xe5 det viset hj\\xe4lpte de utsatta bosnierna.

Medierepresentationer av Bosnienkriget handlade inte enbart om Bosnien. De avsl\\xf6jade ocks\\xe5 den europeiska os\\xe4mjan betr\\xe4ffande situationen i landet, och synen p\\xe5 olika l\\xf6sningar. Den efterstr\\xe4vansv\\xe4rda europeiska identiteten fick sig en t\\xf6rn i fallet Bosnien n\\xe4r det stod klart att europeiska l\\xe4nder hade sina egna nationella intressen och bundsf\\xf6rvanter. I m\\xe5nga situationer ledde det till en obest\\xe4mdhet och os\\xe4kerhet som f\\xf6rl\\xe4ngde krisen.

Men 1992\\u20131994 var jag ocks\\xe5 en pojke, och det europeiska samvetet var bara en av flera saker jag var intresserad av. Framf\\xf6rallt ville jag titta p\\xe5 MTV. Under de timmarna d\\xe5 vi hade elektricitet, spelade jag in n\\xe4stan all musik som gick att f\\xe5 tag p\\xe5. En v\\xe4n hade en videospelare. Perfekt. Varje unpluggedspelning dokumenterades. Jag skrev ner vilka filmer som hade f\\xe5tt en Oscar, utifall de skulle dyka upp p\\xe5 n\\xe5gon av hyrbutikerna som ploppade upp h\\xe4r och var, fyllda med piratkopior. Det kunde g\\xe5 dagar utan att vi \\xe5t n\\xe5got, men jag hade koll p\\xe5 Sepulturas Chaos AD-platta och Tom Hanks roll i filmen Philadelphia. N\\xe4r Kurt Cobain valde att avsluta sitt liv minns jag den egna desperationen n\\xe4r jag f\\xf6rs\\xf6kte  f\\xf6rst\\xe5. H\\xe4r k\\xe4mpar vi varje dag, varje sekund f\\xf6r att \\xf6verleva och s\\xe5 tar en person sitt liv bara s\\xe5 d\\xe4r?! t\\xe4nkte jag.

M\\xe5nga \\xe5r senare tittar jag p\\xe5 uppladdade videoklipp av fredsprotester fr\\xe5n min hemstad. De \\xe4gde rum bara dagar innan det skulle sm\\xe4lla till. F\\xf6r ett par \\xe5r sedan var det n\\xe5gon som laddade upp klippen p\\xe5 Youtube. Kriget \\xe4r i dessa klipp n\\xe5gonting avl\\xe4gset, en \\xe4nnu inte intr\\xe4ffad h\\xe4ndelse. Jag tittar p\\xe5 klippen, p\\xe5 det utslitna VHS-formatet som i digital \\xf6vers\\xe4ttning ter sig som en anakronism, en misslyckad restaurering. Jag tittar p\\xe5 pojken, v\\xe4nder p\\xe5 iPaden, f\\xf6rstorar bilden, backar, spolar fram, leker med det \\xe4nnu inte p\\xe5b\\xf6rjade kriget. F\\xf6rest\\xe4ller mig alla \\u201dt\\xe4nk om\\u201d som levandeg\\xf6rs tack vare det digitala formatet. D\\xe4r \\xe4r vi \\xe4nnu ovetande, lyckliga, liksom Cobain som ler mot bandet p\\xe5 ett av de upptr\\xe4danden vi hade spelat av i slutet av 1993. 

Jag vet inte om det g\\xe5r att beskriva de h\\xe4r mots\\xe4gelserna, och inte vem som skulle vara f\\xf6rm\\xf6gen att st\\xe5 \\xf6ver dem. Och jag t\\xe4nker p\\xe5 Chris Markers ord i filmen \\u201dSans Soleil\\u201d fr\\xe5n 1983:

\\u201dJag minns den d\\xe4r januarim\\xe5naden i Tokyo. Eller, r\\xe4ttare sagt, jag minns bilderna jag tog av den d\\xe4r januarim\\xe5naden i Tokyo. De har ersatt sj\\xe4lva minnet. De har blivit mitt minne. Jag undrar hur m\\xe4nniskor kan minnas det de inte filmade, inte fotograferade, inte spelade in? Hur har m\\xe4nskligheten klarat av att minnas?\\u201d

Sanjin Pejkovic, filmvetare