BROADCASTS.com

Författaren Philip Pullmans skrivande handlar om att pussla ihop något som gick sönder i mänskligheten för över trehundra år sedan. Skribenten och diplomaten Ulla Gudmundson berättar mer i denna essä.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sommaren när jag var åtta år hade jag en upplevelse som bara kan kallas existentiell. Den kom, inte på vägen till Damaskus, men väl till glasskiosken, i dalabyn där jag tillbringade mina skollov. Julidagen var ovanligt het. När jag var nästan framme hände det. Världen tog ett grepp om mig. Jag minns att jag tänkte: det här är inte film! Det är på riktigt! Det händer nu! Jag stirrade på mina sandalklädda fötter klafs, klafs i den kladdiga asfalten. Och på trafikspegeln i sin gulochsvartrandiga ram.  Allt fanns. Det kan låta banalt, men det var det inte. Jag tror det jag upplevde var det som digitalkonstnären Jenny Odell har kallat observationens eros. En överväldigande känsla av närvaro. Av kroppslig delaktighet i världen, fri från impulsen att analysera, handla, kontrollera. Jag är övertygad om att det är den upplevelsen som den brittiske barnboksförfattaren Philip Pullman beskriver i sin essäbok Daemon Voices. Han har två sådana minnen, och jag tror de är nyckeln till hans författarskap. För han kommer tillbaka till känslan gång på gång. Jag vet aldrig vad mitt tema är förrän historien redan är på väg, skriver han. Jag börjar aldrig med en idé. Jag börjar med färger, ljud, atmosfär. Inte med en disposition. Jag har försökt. Men den del av mig som ville skriva så kunde inte. Och den del som kunde skriva ville inte. Pullman vill inte kallas barnboksförfattare. Han vill skriva för alla åldrar. Han citerar sin kollega C S Lewis, som skapade Narnia: När jag var barn, gillade jag sockerdricka. Jag hade nog inte tyckt om vitt vin. Nu, som vuxen, dricker jag gärna vitt vin. Men jag gillar fortfarande sockerdricka.  Som vuxen läsare av Pullmans böcker ser man tydligt att där och det gäller förstås alla goda barnböcker finns både vin och sockerdricka, flera nivåer. Också sagopersonerna upplever observationens eros. I trilogin Den mörka materien, som blev Pullmans stora genombrott som författare, kretsar handlingen kring en mystisk substans, Stoft. Både vetenskapen och kyrkans fruktade säkerhetstjänst är på jakt efter den.  Huvudpersonen, den tolvåriga flickan Lyra, förklarar för forskaren Mary Malone att hon bara kan se Stoft om hon lägger ner de analytiska vapnen, blir avspänd och tillitsfull. Och Malone förstår. Ja, du måste härda ut i osäkerhet, mysterium, tvivel, utan att gripa efter fakta och förnuft. Det är ett citat, hämtat från John Keats, en av den brittiska romantiska poesins  ikoner. Och det är ingen slump. Romantiken idealiserade barnet. The child is father of the man, barnet är mannens far, skrev en annan poet, William Wordsworth. Men Pullman stannar inte där. Han börjar med sockerdrickan men vill gå vidare till vinet. Han vill skildra resan från barndom till vuxenhet, från oskuld till erfarenhet. Arketypen är Eva, som i Första Mosebok bryter mot Guds förbud och biter i frukten från kunskapens träd. För henne tar Pullman, inspirerad av förromantiska poeter som John Milton och William Blake, tydligt parti. Men erfarenhet innebär också att paradiset går förlorat barnets omedvetna elegans och spontana förmågor. Lyra förlorar förmågan att tolka guldkompassens symboler när hon går in i puberteten. Bara år av studier kan ge den tillbaka. Pullman började som lärare och tron att lärande och bildning underlättar barns väg till vuxenhet löper som en röd tråd genom hans böcker. Men ett annat spår är att erfarenhet innebär smärta, insikten att världen är tragisk. Att gott och ont i människan är intrasslade med varandra. Pullman kallas ofta fantasyförfattare. När han år 2005 fick ALMA-priset, barnlitteraturens största pris, var motiveringen att han förnyat fantasygenren. Själv understryker han att han skriver i en realistisk tradition. Han är i själva verket kritisk till fantasy, inklusive till ikoner som Lewis och Tolkien. Det är ingen konst att hitta på, men fantasykaraktärer blir ofta bleka, utan kött och blod, säger han. Och det gäller definitivt inte person- och miljöskildring i hans egna böcker. I själva verket är det just konkretionen, det faktum att man känner igen sig i hans världar som gör dem så övertygande. Pullman använder samma grepp som Margaret Atwood i dystopin Tjänarinnans berättelse: det som skrämmer är att allt känns så välbekant. Linsen vrids bara en liten liten smula. Det är vår egen värld som gått snett. Och Pullman väjer inte för vuxenlivets mörka sidor, inklusive våld och död. I boken The Butterfly Tattoo utsätter en far sin dotter för sexuella övergrepp. I serien om flickdetektiven Sally Lockhart, där scenen är 1800-talets London, kidnappas en flicka in i prostitution och opiumröken ligger tjock i källarhålorna. Våldtäkt förekommer i flera böcker. Pullman vill, säger han, skildra sådant som barn har upplevt och som dagens barn faktiskt kan få uppleva. Inte bara våld. Han kan, med stor ömsinthet, antyda den vaknande sexualiteten hos en elva-tolvåring. Svagast är han i rena kärleksscener, då kommer han farligt nära Harlekinromanen. Pullman är inte bara realist, han är materialist och ateist. Han avvisar helt tanken på en andlig verklighet. Men i hans böcker har varje människa en daemon, en del av personligheten som har djurgestalt. Och det vimlar av häxor, änglar, flodgudar, feer och talande isbjörnar. Hur får han ihop det? Jag tror nyckeln finns i Cigazze, staden som spelar en huvudroll i Den mörka materien. Cigazze är världen som gått överstyr och som rubbat universum. Härifrån har alla vuxna flytt, undan Gengångarna som dödar genom att suga ut det unikt mänskliga hos dem, deras medvetenhet. Något gick snett, får vi veta, för trehundra år sedan Då begick Cigazzes vise ett ödesdigert misstag. Pullmans måltavla är svår att missa: det han syftar på är 1600-talets vetenskapliga revolution, yxhugget som i polemik mot en religiöst grundad världsbild klöv verkligheten i en materiell och en andlig dimension. Det är den dikotomin, med Max Webers ord världens avförtrollning, som Pullman vill upphäva.  Det mest avskyvärda i Den mörka materien är de vetenskapliga experiment som går ut på ett med ett giljotinhugg skilja barn från deras daemoner. Då kan de aldrig bli medvetna vuxna, de blir manipulerbara robotar. I The Secret Commonwealth är temat den vuxna Lyras jakt på sin förrymda daemon, mården Pantalaimon. Han söker efter hennes borttappade fantasi. Pullman gör inte anspråk på att skriva stor litteratur. Han berättar historier. Men han har ett budskap, och här blir det nästan övertydligt.  Han vill återskapa en förlorad, vibrerande resonans mellan människans medvetenhet, inklusive fantasin, och den fysiska värld som hon är en del av. Och jag tror att det var den resonansen som en åttaårig flicka drabbades av, då, en ovanligt het julidag, för längesen. Ulla Gudmundson, skribent och diplomat Musik 'Lonesome Journey' av Serjo De Lua, Keys of Moon Music. Creative Commons (CC BY 3.0). BreakingCopyright: https://youtu.be/p5cWMxzzMdA