BROADCASTS.com

Kulturutbytet har varit avgörande i människans historia och kanske också för hennes framtid. Eva-Lotta Hultén funderar över hur det ska gå till i en värld som alltmer liknar en enda kultur.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För många år sedan höll jag i en kurs i spanska. En av eleverna var en äldre man som skulle börja bo i Spanien på vintrarna. Han hade aldrig tidigare lärt sig något nytt språk och hans hjärna gjorde motstånd mot de främmande ordföljderna. Frustrerat utbrast han Men varför har de orden i en så konstig ordning! Jag försökte förklara att det inte finns någon ordning som var konstig när det gäller språk, utan bara ordningar som är olika, men det bet inte. Trots hög motivation gick det mycket trögt med inlärningen. I mötet med det som upplevs som konstigt glömmer vi ofta att ifrågasätta grundvalarna för våra egna föreställningar. De är för oss givna och orubbliga. Sådana här omedvetna grundantaganden kallade filosofen Maurice Merleau-Ponty för sedimentering.  När stora grupper hyser samma värderingar och trossatser kan de bli inbäddade i kulturens bottenlager. I dagens USA är frihet ett exempel och i Kina harmoni. I västvärlden är rationalitet en sedimenterad kulturell grundsats. Vi är starkt övertygade om att vi är rationella, autonoma individer med både förmåga och skyldighet att styra över våra liv. Med det följer ideal om ständig utveckling av självet och en fetischisering av valfrihet, menar Julian Baggini, författare till boken How the world thinks. Dessa föreställningar utmanas numera av psykologer som menar att vi vanligtvis inte är vare sig rationella och autonoma i vårt tänkande utan snarare intuitiva, känslomässiga och starkt påverkade av andra och av miljön. Men vi har byggt vårt moderna samhälle runt föreställningen om den självständiga och rationella individen. Familjen och gruppen har på de flesta håll en mycket starkare ställning än här. Julian Baggini jämför i sin bok Östasien med Europa och USA och menar att man kan göra en distinktion mellan intimitet som ideal i öst och självständighet i väst. Japanska föräldrar fostrar sina barn till att vara lyhörda inför andra och inför sammanhanget medan amerikanska föräldrar fostrar sina till att vara ansvariga för sig själva och leva efter universella principer. Med idéer om självutveckling och autonomi, sprungna ur bland annat Thomas Hobbes idéer om allas kamp mot alla och skeva tolkningar av Charles Darwins devis om det naturliga urvalet, har vi i väst fått en tävlingsinriktad kultur där individer och institutioner hela tiden ställs emot varandra. Det är läror vi varit duktiga på att sprida över världen. Konkurrens har kommit att ses som något självklart gott och utvecklande, trots att underlaget för att det skulle stämma är skralt när man börjar syna det i sömmarna. Ofta visar det sig i stället vara samarbete som är motorn till utveckling. Historikern Felipe Fernández-Armesto återkommer gång på gång i sin bok Out of our minds what we think and how we came to think it till att det varit i mötet mellan kulturer som nya och fruktbara tankar uppstått. Han skriver: När kulturer kommer i dialog tycks de föda fram idéer och berika varandra och generera nytt tänkande. Slut citat. Det för många så förhatliga kulturberikandet har alltså länge varit en motor för mänsklighetens utveckling, enligt den konservative Felipe Fernández-Armesto. Konservatism behöver inte betyda att man är skeptisk mot allt som ter sig främmande. Kulturberikandet har pågått under årtusenden. Ibland har mötena visserligen skett genom krig och erövringar men för att idéer ska mötas krävs ändå alltid ett intresse för det som är nytt. Ofta är sammansmältningen en långsam process som kan betraktas som mer konservativ än den radikala nykonservatismens dröm om att snabbt föra oss tillbaka till en idealiserad dåtid. En av vår tids mest nydanande och spännande idéer, med mycket stor potential att skapa ett nytt tankeparadigm, kommer just ur två distinkt skilda kulturers möte. Jag tänker på naturens rättigheter. Olika naturfolks tankar om naturen som besjälad, levande och släkt med oss människor har mött fyrkantig, västerländsk juridisk tradition. Idéerna har redan fått stor spridning och viss tillämpning - flera floder runt om i världen har fått juridiska rättigheter. I en tid av galopperande artutdöende och miljöförstöring är vi sannerligen i stort behov av en ny syn på naturen och vår relation till den. Fernández-Armesto befarar att sådana här möten mellan kulturer snart kommer bli omöjliga. Han siar om en framtid då en enda världskultur råder. Efter att vi i tusentals år sett kulturer utveckla sina olika särdrag, både på egen hand och i utbyte med andra, blir vi nu istället alltmer lika varandra. Jag är skeptisk till den föreställningen. Idéer må bli alltmer universella och sprida sig allt snabbare, och på gott och ont blir vi kanske alltmer kulturellt lika varandra över jordklotet men Fernández-Armesto glömmer en sak som borde ligga honom som historiker nära. Vi står inte bara i dialog med varandra, utan med forna tider. I mötet med äldre skrifter sker i varje generation något nytt - vi ser dem från nya horisonter. Och samtidigt som kulturella förhållningssätt blir alltmer globala så blir vi kanske också alltmer olika varandra inom de nationsgränser vi skapat. För den som hyser nördiga specialintressen går det numera lätt att hitta likasinnande. Utbudet av musik- och klädstilar är enormt. Möjligheterna att välja religion, livsstil och värderingar och utbyta tankar med andra ökar. Och nya idéer uppstår också ur ny forskning och kunskap. Kanske står vi till exempel inför ett sådant kunskapsinitierat paradigmskifte där vi rör oss bort från de destruktiva idéerna om allas kamp mot alla? Tävlande tonas numera ner inom ungdomsidrotten eftersom det faktiskt inte tycks stärka utan tvärtom sänka ungas lust att röra på sig. Evolutionspsykologer och sociologer pekar på människans i grunden sociala och i hög grad samarbetsinriktade natur. Allt fler röster också från forskarhåll höjs mot konkurrensutsättning av allmänna nyttor som ett universalmedel för utveckling och effektivitet och vikten av samarbete hålls numera fram av institutioner som Världsbanken och World Economic Forum. Kanske rör vi oss mot ett mer österländskt förhållningssätt där gruppen stärks och de strängt individualistiska idealen överges. Förhoppningsvis klarar vi i så fall den övergången utan att gå över i en lika strängt kollektivistisk kultur. Enligt lyckoforskaren Ruut Veenhoven finns det två sorters individualism med helt olika effekt på vårt välmående. Individualism som innebär att i konkurrens med andra maximera sina egna vinster är negativ för oss eftersom den leder till ökad isolering och social fragmentering. Individualism som gör det möjligt för oss att själva välja våra livsmål, våra vänner och vår partner är i stället positiv. Kanske kan idéer om en autonom individ och idéer om gruppen som samhällets bärande enhet gifta sig och skapa nya grundsatser som innebär att vi balanserar kollektivism och individualism på ett sätt som ger utrymme för både egna val, personligt ansvar, hänsyn och starka gemenskaper som håller öppet för omvärlden. En kultur av både pluralism och enhet. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist