BROADCASTS.com

b'

\\xc4r Annie Ernaux nous-stalgisk? Maja Andreasson reflekterar \\xf6ver minnet och dess kollektiva ramar i 2022 \\xe5rs Nobelpristagares b\\xf6cker.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESS\\xc4: Detta \\xe4r en text d\\xe4r skribenten reflekterar \\xf6ver ett \\xe4mne eller ett verk. \\xc5sikter som uttrycks \\xe4r skribentens egna.

Simone Signorets ansikte p\\xe5 filmaffischen f\\xf6r Brottslig bek\\xe4nnelse. Mannen i en bioreklam f\\xf6r diskmedlet Paic. Toaletterna som l\\xe5g ovanf\\xf6r floden, bakom huset i Lillebonne. Det \\xe4r exempel p\\xe5 bilder som en dag pl\\xf6tsligt kommer att f\\xf6rsvinna, p\\xe5 samma s\\xe4tt som andra bilder f\\xf6rsvunnit f\\xf6re dem, g\\xe5tt upp i r\\xf6k tillsammans med mor- och farf\\xf6r\\xe4ldrar. S\\xe5 resonerar Annie Ernaux i boken \\xc5ren, en memoar som brukar beskrivas som kronan p\\xe5 verket i hennes omfattande f\\xf6rfattarskap. I denna collageartade text blandas personliga minnen med opersonliga: barnramsor, filmscener, reklam, och andra kulturella mark\\xf6rer fr\\xe5n efterkrigstidens Frankrike. Fram v\\xe4xer en sj\\xe4lvbiografi som ocks\\xe5 \\xe4r en generationsbiografi. Ber\\xe4ttaren skiftar mellan att betrakta sig sj\\xe4lv p\\xe5 avst\\xe5nd, en knubbig flicka p\\xe5 sepiaf\\xe4rgade fotografier, och att referera till sig sj\\xe4lv i generella ordalag, som ett \\u201cman\\u201d, eller ett \\u201cvi\\u201d. Ordet jag, uttalas egentligen aldrig, \\xe4ven om vi som l\\xe4sare f\\xf6rst\\xe5r att flickan p\\xe5 bilderna \\xe4r hon: Annie Ernaux. Numera en uppburen f\\xf6rfattare. Men en g\\xe5ng i tiden en enkel flicka fr\\xe5n Yvetot i Normandie, dotter till tv\\xe5 arbetare som tagit sig loss fr\\xe5n fabriksgolvet och startat en speceributik ihop. Barndomen pr\\xe4glas av knapphet, utedass, och gr\\xe4nser: \\u201cinte vilja plocka ner m\\xe5nen, ha saker som kostar skjortan, vara glad f\\xf6r det man har.\\u201d Men ocks\\xe5, fram\\xf6ver, av spirande framtidstro och konsumtionssamh\\xe4llets lockelser. Citat: \\u201cMedan man satt och gjorde l\\xe4xorna vid k\\xf6ksbordet bidrog reklamen p\\xe5 Radio Luxembourg, liksom l\\xe5tarna, med f\\xf6rvissningen om framtidens lycka och man k\\xe4nde sig omgiven av saker man inte hade men skulle f\\xe5 k\\xf6pa l\\xe4ngre fram.\\u201d

Lyssnaren fr\\xe5gar sig kanske om man:et i denna passage verkligen \\xe4r ett man i st\\xf6rsta allm\\xe4nhet, eller om det \\xe4r en best\\xe4md erfarenhet som \\xe5terges. Fr\\xe5gas f\\xf6rtj\\xe4nar att dryftas. Dels f\\xf6r att sp\\xe4nningen mellan det individuella och det kollektiva utg\\xf6r memoarens nerv, dels f\\xf6r att \\u201ckollektivt minne\\u201d har blivit n\\xe5got av ett modeord, ett begrepp som upprepas tillsammans med vissa konstn\\xe4rskap och f\\xf6rfattare tills de till slut blir synonyma. I forskningen om Annie Ernaux \\xe4r detta sl\\xe5ende. Hennes verk ackompanjeras st\\xe4ndigt av termer som autosociobiografi eller transpersonell biografi. Anledningen \\xe5terfinns i valet av pronomen, men ocks\\xe5 i den distanserade och icke-d\\xf6mande blicken p\\xe5 det f\\xf6rflutna. I intervjuer \\xe5terkommer Ernaux ofta till den betydelse sociologen Pierre Bourdieu haft f\\xf6r hennes skrivande. Inte minst insikten att k\\xe4nslan av skam kan vara situerad i klass och utg\\xf6ra en delad erfarenhet, snarare \\xe4n bara ett privat bekymmer. 

Med en sociologisk blick p\\xe5 v\\xe4rlden, skildras m\\xe4nniskorna i Ernauxs b\\xf6cker genom det de g\\xf6r, omger sig med och talar om, snarare \\xe4n vad de k\\xe4nner. Eller som hon sj\\xe4lv formulerar det i boken Min far: \\u201cJag ska samla ihop min fars ord, gester, vad han tyckte om, de viktiga h\\xe4ndelserna i hans liv, alla de objektiva tecknen p\\xe5 ett liv jag ocks\\xe5 delat. Ingen minnets poesi, inget lustigt f\\xf6rl\\xf6jligande.\\u201d

Men Ernaux \\xe4r ingen sociolog. Hon \\xe4r en f\\xf6rfattare, och d\\xe4rf\\xf6r blir b\\xf6ckerna aldrig n\\xe5gra vetenskapliga studier. De blir heller aldrig opersonliga, \\xe4ven n\\xe4r ambitionen \\xe4r att tala f\\xf6r flera. Men det \\xe4r f\\xf6rst\\xe5s inte varenda fyrtiotalist i hela Frankrike som sitter d\\xe4r vid k\\xf6ksbordet och lyssnar p\\xe5 Radio Luxembourg, eller l\\xe4ngtar efter pennskrin i plast och skor med r\\xe5gummisulor. Man kan fr\\xe5ga sig vad pojkarna ur samma generation dr\\xf6mde om, eller flickorna ur de \\xf6vre samh\\xe4llsskikten, de som inte bev\\xe4rdigar ber\\xe4ttaren med en blick n\\xe4r de m\\xf6ts p\\xe5 stan. Vad skulle algerierna i den franska kolonin ha lagt till f\\xf6r referenser till denna h\\xe5gkomsternas mosaik? Eller barnen till de familjer som \\xf6verlevt f\\xe5ngl\\xe4gren? Och s\\xe5 vidare i all o\\xe4ndlighet. Fr\\xe5gan om vilka som egentligen inkluderas i detta man eller vi, kan besvaras p\\xe5 m\\xe5nga s\\xe4tt. Ett svar \\xe4r att det inte \\xe4r ett vi, utan en vit fransyska, med bakgrund i den provinsiella arbetarklassen. Ett annat svar \\xe4r att det \\xe4r b\\xe5de och. Ett jag, men ocks\\xe5 n\\xe5got annat, n\\xe5got utstr\\xe4ckt.

Den franske filosofen och sociologen Maurice Halbwachs menade att det m\\xe4nskliga minnet alltid fungerar inom en kollektiv kontext. \\xc4ven i minnet av v\\xe5r egen ensamhet \\xe4r vi egentligen inte ensamma. Dessa minnen \\xe4r befolkade av dem som inte var d\\xe4r, de som vi t\\xe4nkte p\\xe5, beh\\xf6vde. Barnet som gick vilse var f\\xf6rvisso ensamt, men f\\xf6r\\xe4ldrarna minns kanske f\\xf6r\\xe4ndringen i barnets ansikte n\\xe4r han kom tillbaka, sorgl\\xf6sheten som f\\xf6rsvann. S\\xe5 v\\xe4vs v\\xe5ra liv alltid ihop med andras, och som Halbwachs skriver: \\u201cHur m\\xe5nga \\xe4r s\\xe5 pass kritiskt lagda att de bland sina tankar kan urskilja vad som kommer ifr\\xe5n andra, och att inf\\xf6r sig sj\\xe4lva tillst\\xe5 att de sj\\xe4lva knappast haft n\\xe5gonting att komma med?\\u201d

I \\xc5ren omfamnas det kollektiva med en till synes l\\xe4tt r\\xf6relse. Ber\\xe4ttaren stannar aldrig upp och fr\\xe5gar sig vad det egentligen inneb\\xe4r att generalisera. Hon k\\xf6r p\\xe5. Man hit och man dit, i en text som blir rolig i sitt utpekande av gruppens likriktade vanor, men stundtals ocks\\xe5 lite genant i all storslagenhet. Ernaux skriver att \\u201d1968 var det f\\xf6rsta \\xe5ret i v\\xe4rlden\\u201d, ett \\xe5r d\\xe5 man s\\xe5g och h\\xf6rde s\\xe5dant man aldrig tidigare i livet sett och h\\xf6rt, l\\xe4rare och elever som talade med varandra utan avst\\xe5nd, institutionella rum som upph\\xf6rde att vara heliga. \\xc4ven om hon g\\xf6r n\\xe5gra f\\xf6rs\\xf6k att nyansera den h\\xe4r tidsperioden, tar nostalgin ofta \\xf6ver. Eller kanske snarare, med en fransk ordvits, nous-stalgin: vi-nostalgin, l\\xe4ngtan efter en gemenskap som g\\xe5tt f\\xf6rlorad genom senare decenniers sj\\xe4lvupptagna fokus. Men om historieskrivningen hos Ernaux ibland framst\\xe5r som v\\xe4l enkel n\\xe4r det kommer till gruppen, infinner sig desto mer tvekan kring den egna biografin. N\\xe4r allt kommer omkring \\xe4r kanske det egna jaget ett minst lika sv\\xe5rgripbart fenomen som gruppen. Ber\\xe4ttaren tar fram ett foto p\\xe5 sig sj\\xe4lv som nio\\xe5ring och funderar: \\u201cSv\\xe5rt att veta vad hon t\\xe4nker p\\xe5 eller dr\\xf6mmer om, hur hon ser p\\xe5 \\xe5ren som skiljer henne fr\\xe5n Befrielsen, vad hon minns utan anstr\\xe4ngning.\\u201d

Om ber\\xe4ttaren i Marcel Prousts romansvit \\u201dP\\xe5 spaning efter den tid som flytt\\u201d kan komma i kontakt med minnets sj\\xe4lva essens, en ren, r\\xe5 form som \\xf6verrumplar honom genom sinnliga erfarenheter, s\\xe5 \\xe4r ber\\xe4ttaren i \\xc5ren b\\xe5de mer aktiv och tveksam i sitt s\\xf6kande. Hon letar efter sig sj\\xe4lv med arkeologens noggrannhet. Men dr\\xf6jer vid sj\\xe4lva bevisen. Vad var det h\\xe4r? Vem var det h\\xe4r? I en f\\xf6rel\\xe4sning p\\xe5 Coll\\xe8ge De France s\\xe4ger Ernaux att hon inte kan minnas p\\xe5 samma s\\xe4tt som Proust eftersom det inte finns n\\xe5gon kontinuitet i hennes person p\\xe5 det s\\xe4ttet. Kontrasten mellan uppv\\xe4xt\\xe5ren i Yvetot och intr\\xe4det i den borgerliga, intellektuella milj\\xf6n \\xe4r helt enkelt f\\xf6r stor. Likv\\xe4l forts\\xe4tter minnesarbetet i bok efter bok. F\\xf6r vad som hotar om man inte minns, inte skriver f\\xf6r att minnas, \\xe4r gl\\xf6mska. Att allt pl\\xf6tsligt ska f\\xf6rsvinna. Man m\\xe5ste, som Ernaux formulerar det i bokens sista, vackra, rader: r\\xe4dda n\\xe5gonting fr\\xe5n tiden d\\xe4r man aldrig mer kommer att vara.

Maja Andreasson, litteraturvetare och skribent