BROADCASTS.com

Var privarlivet en parentes på 150 år? Av Lars Hermansson.

Varför är vi så snara att dela med oss av vårt privatliv i bloggar, sociala medier och romaner? När 00-talet skulle summeras för en dryg månad sedan kunde ingen undgå att nämna de så kallade sociala mediernas genomslag, facebook, twitter med flera. Och när 00-talets litterära strömningar skulle summeras handlade det mycket om hur det självbiografiska trängt undan fiktionen i nyare svensk litteratur. Här finns förstås ett samband att undersöka. Det som kallas autofiktion, en ohelig allians mellan självbiografi och fiktiv prosa, sägs ha uppfunnits i Frankrike på 1970-talet. Till svenska översatta författare som Marie Darrieussecq, Annie Ernaux och Nina Bouraoui har rosat såväl kritiker- som bokmarknad. Men en viss mättnad har börjat uppstå i Frankrike. I synnerhet vad gäller de autofiktioner som vill kittla läsares nyfikenhet på kändisarnas hemliga liv. Främst då förstås det av sexuell art. Håller vi med denna bekännelsekultur på att skapa ett genomlysta samhälle där alla vet allt om varandra, medan ingen vet någonting om dem som har makten, näringslivtopparna, de stora mediekoncernerna, internetjättarna? Disproportionen mellan det Google vet om oss det vi vet om Google är enorm, och påminner inte så lite om den mellan mellan medborgare och säkerhetspolis i en diktatur. Lars Hermansson söker svar hos medieforskare, idehistoriker, nätexibitionister, psykoanalytiker och sig själv. Karl Palmås blogg: http://www.isk-gbg.org/99our68/ Richard Dinters podd: http://www.richarddinter.com/Podcast/