BROADCASTS.com

I sitt hörspel om "screenwriters" i Hollywood sitter författaren Ulf Peter Hallberg själv i en skrivarbarack vid Ocean Walk och fantiserar om Nathanael Wests och John Fantes skrivaröden. Båda var Hollywoodförfattare som skrev både romaner och filmmanus. Wests öde slutar vid en vägkorsning på 1930-talet, Fante höll till vid Bunker Hill på 1940-talet i Downtown L.A. och har inspirerat senare outsiders som Charles Bukowski. Hundrafyraåriga Roby berättar om författaren Henry Miller och William Faulkners kusin; röster från dagens Los Angeles skapar en nutida inramning kring den historiska skrivarslaven: "storyn" om Manuskriptmänniskan.

I sitt hörspel om screenwriters i Hollywood sitter författaren Ulf Peter Hallberg själv i en skrivarbarack vid Ocean Walk och fantiserar om Nathanael Wests och John Fantes skrivaröden. Båda var Hollywoodförfattare som skrev både romaner och filmmanus. Wests öde slutar vid en vägkorsning på 1930-talet, Fante höll till vid Bunker Hill på 1940-talet i Downtown L.A. och har inspirerat senare outsiders som Charles Bukowski.     Hundrafyraåriga Roby berättar om författaren Henry Miller och William Faulkners kusin; röster från dagens Los Angeles skapar en nutida inramning kring den historiska skrivarslaven: storyn om Manuskriptmänniskan. Los Angeles är himmel och helvete, termiternas, geniernas och de fåfängas huvudstad. Alla här vill vara George Clooney, Angelina Jolie, Steven Spielberg eller åtminstone Mickey Rourke. I ett sjabbigt rum sitter Manuskriptmänniskan lutad över scenerna till en stor berättelse, the great story, my script. De var på väg västerut  sin Pontiac, 1937 års modell, mot El Centro, och de körde långsamt, knappt 60 kilometer i timmen. De var lantarbetare, de hade varit i Yuma och jobbat. Det var Joe Dowless och hans fru, och deras tvååriga dotter i baksätet. De var på väg längs Route 80, mot fyrvägskorsningen där Route 111 korsar. Det var inte en bil i sikte. Jag sitter som Nathanael West och de andra i min lilla skrivarbarack. Alla verkar överens om att mitt manus är skit. Karaktärerna är inte tillräckligt intressanta, det finns ingen twist i handlingen, säger producenten. ”Det är som en väg där en bil i långsam takt rör sig framåt, men man fattar inte varför. Det finns inte ens en annan bil, ingen antagonist, ingen omvälvande förvandling av hjälten. Han verkar ha kört fast, där vid ratten. I hans hjärna: en massa dårskaper om skrivandet. Tvivel och triumf. Och så en lantarbetare och hans fru, med deras lilla dotter, i motsatt riktning.” Joe Eszterhas som skrev Basic Instinct knackade ner en filmidé på en A4 i sin skrivmaskin och fick en miljon dollar för den. Det finns olika sorters filmproducenter i en filmstudio, säger Manuskriptmänniskan, från rena analfabeter till filosofer och esteter. Men de har alla samma funktion. Deras uppgift består i att vara på sin vakt för allt ovanligt. ”Hollywood är ett enormt råttknull”, säger Pep till Eileen medan han kör så där hänsynslöst stirrigt på Route 80 som hon alltid hatat. ”Sluta tafsa”, säger hon. Om mina böcker hade varit sämre hade jag aldrig blivit inbjuden till Hollywood, skrev Raymond Chandler i ett brev, om de hade varit bättre hade jag inte kommit.