BROADCASTS.com

Författaren Ulf Peter Hallberg rör sig som sentida detektiv i filmstaden Los Angeles på jakt efter Hollywoods solsken och svärta. Med Prousts madeleinekaka i handen och manuskriptförfattaren Horace McCoys roman Jag skulle ha stannat hemma i bakfickan möter han livskonstnärer och garagepoeter, Stålmannen och Spiderman, aktrisen Ruthy som jobbar på Mels Diner och energiknippet Roby, en 102-åring som var med 1908, när staden bestod av några grusvägar, salooner och öppna fält. Ett program om Los Angeles drömtid, Hollywoods historia och Den Stora Illusionens verklighet.

Living the Dream                                                          Jag tar mig ner till Los Angeles så kallade centrum på jakt efter verklighet. Downtown är en icke-plats, ett daytime-office. Alla är klädda i kostym, slips, dräkt eller något ditåt; och alla har en securi­ty badge om halsen eller fäst på kavajen. Det finns ingen ålder på kvinnorna här; allt är face-lift, kirurgi, evig ungdom – utom händerna, dessa rynkiga sanningsvittnen. Resten av kroppen är science-fiction.  Tidens doft, vad är det? Marcel Proust minns hur han som pojke doppar madeleinekakan i lindblomsteet och reminiscensen av doften återskapar kontinuiteten och helheten i hans liv. Det förflutna blir ett nät av förbindelser som ger människan hennes sanna gestalt. Proust inser att tiden försvinner om människan bara radar upp ögonblick efter varandra, som i oklippt filmmaterial.  Vår livstid har inte längre några avsnitt eller övergångar. Det finns inga tröskelerfarenheter. Vi rusar från ett nu till ett annat. Man åldras utan att bli gammal. Alla drömmer, alla vill vidare, ingen vill binda sig. Alla filmer har uppföljare, Wall Street ett och två, Spiderman ett och två och tre och fyr. Löften, trohet och tillhörighet är passé. Inga bindningar, bara öppningar. På det sättet blir det svårare och svårare att dö. Ingenting avslutas. Det är liksom inte kutym. Och i Los Angeles är det allra värst, sägs det. Som i Horace McCoys roman från 1930-talets filmfabrik: I should have stayed home. Jag skulle ha stannat hemma.  I Los Angeles’ drömtid ser jag Marcel Proust framför mig, han balanserar en tekopp på armbågen nere på stranden och gör märkliga yoga-övningar, med seniga armar och tunna spindelben. Han säger att jag har all tid i världen att leva mitt liv som jag vill. Se till att du har tiden på din sida, säger han. Ryktet att LAPD vill dra in min licens som privatdeckare är falskt. Och jag ska inte dö än, tycker han. Så jag går rakt in i mörkret, lycklig i Los Angeles.                                                                                                            Ulf Peter Hallberg