BROADCASTS.com

b'

I Klassikern h\\xf6rs Jenny Teleman om Herv\\xe9 Guiberts "Till v\\xe4nnen som inte ville r\\xe4dda mitt liv" (1990), aidsromanen som s\\xe4nde en chock och jubelv\\xe5g genom Frankrike n\\xe4r den kom.

Lyssna p\\xe5 alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

F\\xf6rfattaren Herv\\xe9 Guibert fick sitt hiv-besked 1988. 1990 kom romanen som p\\xe5 svenska heter "Till v\\xe4nnen som inte ville r\\xe4dda mitt liv".

Det blev inte hans sista roman men n\\xe4stan. Le Monde-journalisten, den hyllade f\\xf6rfattaren, prisbel\\xf6nte filmaren och fotografen Guibert, f\\xf6dd 1955. Den unge mannen med det ovanligt spefullt \\xe4nglalika utseendet, v\\xe4n och \\xe4lskare till Michel Foucault dog i aids i december 1991, 36 \\xe5r gammal. Och alla sina sista \\xe5r skrev han om, och filmade sjukdomen, och kom ocks\\xe5 att \\xe4ndra den allm\\xe4nna franska blicken p\\xe5 n\\xe5got som fortfarande kunde kallas "b\\xf6gpesten".

Tydligen skrattade Michel Foucault n\\xe4stan ihj\\xe4l sig n\\xe4r han fick viruset beskrivet f\\xf6r sig f\\xf6r f\\xf6rsta g\\xe5ngen: "En cancer som bara drabbar homosexuella, det \\xe4r f\\xf6r bra f\\xf6r att vara sant!"

S\\xe5dan var n\\xe4mligen den fortfarande h\\xe4pna, chockade tonen inf\\xf6r en obegriplig epidemi vid tiden f\\xf6r bokens utgivande. En roman eller kanske dagbok i 100 korta stycken om viruset som tar plats, form och f\\xe4rg inuti f\\xf6rfattaren och alltfler v\\xe4nner. "Ett r\\xe4kneverk mot d\\xf6den" kallar han det p\\xe5 ett st\\xe4lle.

F\\xf6r viruset som var om\\xf6jligt att stoppa kunde i alla fall m\\xe4tas, Verkningarna gick att m\\xe4ta. S\\xe5 det blir m\\xf6jligen den f\\xf6rsta romanen om T4, beteckningen f\\xf6r den typ av vita blodkroppar som f\\xf6rst angrips av aidsviruset med en successiv f\\xf6rsvagning av immunf\\xf6rsvaret som f\\xf6ljd. En fullt frisk person har mellan femhundra och tv\\xe5tusen T4. Medan de \\xf6desdigra attackerna som drabbar lungorna och toxoplasman som sl\\xe5r sig p\\xe5 hj\\xe4rnan s\\xe4tter in i gr\\xe4nsomr\\xe5det under tv\\xe5hundra T4. D\\xe5 \\xe4r d\\xf6den n\\xe4ra, m\\xe5nader eller veckor bort. S\\xe5 det \\xe4r en punkt romanen r\\xe4knar mot: under tv\\xe5hundra.

1990 fanns bara ett l\\xe4kemedel att ta till, ett kraftigt cellgift som kallas AZT. Det kunde stoppa upp processen en aning, ge lite mer tid. Men AZT \\xe4r s\\xe5 starkt att f\\xe5 t\\xe5lde det mer \\xe4n ett \\xe5r. S\\xe5 det \\xe4r en annan punkt att r\\xe4kna mot: slutet p\\xe5 AZT.

Det \\xe4r en roman om blodet dettaden sysslar med h\\xe4ndelser inne blodet, blottl\\xe4gger det, det \\xe4r i blodet l\\xe4sningen sker kan man s\\xe4ga.

Under 1991 gjorde Herv\\xe9 ocks\\xe5 en hemmagjord dokument\\xe4r, "La Pudeur ou L\'impudeur". I bara en liten liten sekvens som fladdrar p\\xe5 Youtube sitter han i en unders\\xf6kningsstol och m\\xf6ter som s\\xe5 m\\xe5nga g\\xe5nger f\\xf6rr en sjuksk\\xf6terska som ska t\\xf6mma blod ur hans arm, f\\xf6r att m\\xe4ta, l\\xe4sa i det, ser man p\\xe5 det d\\xe4r lilla filmfragmentet s\\xe5 sammanfattar det vad romanen r\\xe4knar och r\\xe4knar ner.

"Nedbrytningsprocessen som satt i g\\xe5ng i mitt blod fortg\\xe5r dag f\\xf6r dag \\u2026L\\xe5ngt innan min sjukdom hade konstaterats genom unders\\xf6kningarna k\\xe4ndes det som om mitt blod pl\\xf6tsligt hade blottlagts, lagts i dagen, som om det f\\xf6rut varit skyddat av n\\xe5gon sorts kl\\xe4dsel som jag inte vetat om. Mitt blod \\xe4r avsl\\xf6jat, f\\xf6r alla \\xf6verallt och f\\xf6r alltid, mitt blod \\xe4r naket p\\xe5 tunnelbanan och bussen, p\\xe5 gatan d\\xe4r jag g\\xe5r, en pil \\xe4r st\\xe4ndigt riktad mot blodet och mot mig.

Syns det i \\xf6gonen?"

Den b\\xf6rjar med en stillbild p\\xe5 Guibert uppkrupen i en f\\xe5t\\xf6lj. Placerad vid en spr\\xe4ngfylld bokhylla. P\\xe5 golvet framf\\xf6r ligger utspridda papper, manussidor, men han l\\xe4ser i inget, han har lagt handen \\xf6ver \\xf6gonen.

Alla b\\xf6cker att inte skriva. Det kan bli tv\\xe5 till resonerar han, kanske, med AZT. Ingen utan. Alla b\\xf6cker att inte l\\xe4sa. Det \\xe4r en blivande v\\xe4rldsber\\xf6md f\\xf6rfattare som ska d\\xf6 h\\xe4r, och r\\xe4kneverket \\xe4ter upp hans efterm\\xe4le.

Handen \\xf6ver \\xf6gat, det \\xe4r utmattning. F\\xf6r detta \\xe4r ocks\\xe5 en bok om om\\xe4nsklig tr\\xf6tthet, skriver han. Viruset kommer fr\\xe5n gr\\xf6napan. Det fascinerar honom.

"Detta \\xe4r h\\xe4stens eller apans tr\\xf6tthet inympad p\\xe5 en mans kropp."

N\\xe4sta bild i det lilla utsnittet fr\\xe5n filmen \\xe4r bara hans t\\xe4ndstickssmala ben som cyklar och cyklar och cyklar och cyklar. Motionsredskapet kommer ju f\\xf6rst\\xe5s ingen vart. Inga muskler blir till. Bara den lilla kilometerr\\xe4knaren tickar. Sista bilden \\xe4r en luftboxning bara, mot spegeln. Tunna kraftl\\xf6sa jabbar. En oresonligt envis, glupsk, svart, allvarlig blick.

Men n\\xe4r romanen kom handlade den monumentala uppm\\xe4rksamheten inte bara om blodet utan ocks\\xe5 om Muzil. S\\xe5 kallas den franske filosofen Michel Foucault som \\xe4r en stor del av  romanen. Han dog i aids redan 1984. Men det ber\\xe4ttade han inte offentligt. Kanske visste han det inte. Ville inte veta. Ville i vilket fall inte att n\\xe5gon skulle veta.I "Till v\\xe4nnen som inte ville r\\xe4dda mitt liv" ber\\xe4ttar Herv\\xe9 allt.

Om hans hosta, hans partner Stephane, hans sadomasochistiska k\\xf6ttiga farliga lekar i uppbyggda l\\xe5ngtradarhytter och noggrant nedsmutsade badkar p\\xe5 avancerade gayklubbar i San Francisco. N\\xe4r Muzil d\\xf6r g\\xe5r Herv\\xe9 ut p\\xe5 gatan och gr\\xe5ter och sjunger en hel dag. Han tv\\xe4ttar ocks\\xe5, \\xe4cklad och r\\xe4dd, sin tunga med tv\\xe5l efter att ha kysst hans hud. Han skriver om de unga m\\xe4n som beklagande f\\xe5r sina negativa besked och inte blir del av den d\\xf6dsm\\xe4rkta gemenskap som ocks\\xe5 \\xe4r djupt, tungt och svart romantiserad.

Utan att h\\xe4mta andan eller verka tveka ett \\xf6gonblick f\\xe5r glupskheten p\\xe5 smitta v\\xe4xa sida vid sida med den skamfyllda rapporteringen om en v\\xe4xande b\\xf6ld i munnen. Opedagogiskt ber\\xe4ttas hur hiv kallas "den underbara sjukdomen" av osmittade l\\xe4ngtande, och att som Herv\\xe9 skriver mitt i skr\\xe4cken s\\xf6g faran: "vi hade kunnat dricka spet\\xe4lska om vi kunnat."

Foucault kom aldrig ut offentligt. Och Herv\\xe9 kom ut med en roman som ber\\xe4ttar allt om detta bakv\\xe4nda, mots\\xe4gelsefulla, intensiva.

Klart det blev liv n\\xe4r den kom, denna blodisande heta klassiker med s\\xe5 m\\xe5nga giftiga teman utrullade p\\xe5 polerad, smutsig prosa. Men f\\xf6rutom hyllningar och inbjudningar till litter\\xe4ra tv-program fick den sjuke f\\xf6rfattaren en svekdebatt i hasorna. En som \\xe5terkommer d\\xe5 och d\\xe5: Vad f\\xe5r man egentligen ber\\xe4tta om sin v\\xe4nner och om levande nationalikoner?

 "Jag var i min fulla r\\xe4tt, det var inte fr\\xe4mst min v\\xe4ns d\\xf6dskamp jag beskrev utan min egen", han svarade s\\xe5.

Jag skulle kunna prata och prata om den h\\xe4r romanen tills skymningen f\\xf6ll. S\\xe5 lite blev sagt. Om \\xe4ktenskapet till exempel. Och f\\xf6rst\\xe5s om sj\\xe4lva v\\xe4nnen som inte ville r\\xe4dda hans liv. Chefen f\\xf6r ett l\\xe4kemedelsbolag, som dinglar ett komplett v\\xe4rdel\\xf6st vaccinationsl\\xf6fte, ett botemedel, framf\\xf6r n\\xe4san p\\xe5 den noggrant nedr\\xe4knande sjuke och kastar grus i sj\\xe4lva m\\xe4tinstrumentet. Sj\\xe4lva romanen.

T\\xe4nk om tiden g\\xe5r att stoppa? Kan klockan r\\xe4kna bak\\xe5t? Det skall visa sig vara den pl\\xe5gsammaste fasen av alla: Hoppet.

Men som sagt, ibland \\xe4r tiden slut.

Jenny Teleman
jenny.teleman@sr.se

Herv\\xe9 Guibert dog den 27 december 1991 i sviterna av ett sj\\xe4lvmordsf\\xf6rs\\xf6k.

\\xd6vers\\xe4ttning: Anders Bodeg\\xe5rd. F\\xf6rord: Jenny H\\xf6gstr\\xf6m.