BROADCASTS.com

Den vackraste musiken för vänner som dödats i kriget. Det skrev Ravel under första världskrigets slut och Per Feltzin närstuderar ett av de sex stycken som bildar sviten Le Tombeau de Couperin.

Gång på gång väljer jag att lyssna på Maurice Ravels Menuet ur Le tombeau de Couperin. Fyra minuter och fyrtioen sekunder instrumental musik. Blåsarna går rätt in i melodin. Oboen har solot men stöds av klarinetter och fagotter. Strax därefter ett engelskt horn och senare flöjterna. Stråkarna knäpper på strängarna de första takterna innan de låter de långa dragen ta över. Det är melankolisk musik. Melodiös, melankolisk musik. Sviten spelades för första gången 11 april 1919. Ravel skrev den först för piano under första världskriget. Han var chaufför i det militära, han körde trupper till fronten. Sviten var tänkt som en hyllning till 1700-talets musik, i synnerhet den franska och den tillägnades tonsättaren Francois Couperin. Men kriget hade gjort Ravel sjuk, trött och sömnlös. I början av 1917 dog Ravels mor 76 år gammal. Han slutade komponera under tre år och slutförde bara äldre projekt. Han var då gäst hos monsieur och madame Fernand Dreyfus i Lyons-la Forêt nordväst om Paris. Madame Dreyfus var Ravels "marraine de guerre" - ett slags frivillig stöd under kriget. En person som tog hand om en, skickade tidningsklipp och små presenter till fronten. Man har funnit 55 brev från Ravel till henne under några månader 1916. De berättade mycket om krigsupplevelserna och Ravel vilade ut hos paret under och efter krigsslutet. Där skrev han färdigt pianooriginalet Le Tombeau de Couperin och dedicerade de sex småstyckena till sex olika vänner som dödats i kriget. Tombeau är en term för minnesmusik och just stycket Menuet tillägnade Ravel Jean Dreyfus. À la mémoire de Jean Dreyfus. Det var en styvson, som det hette då, till Ravels marraine de guerre Madame Dreyfus.      När sviten spelades för första gången på en konsert blev de så väl mottagna att alla sex stycken fick spelas en gång till. Några undrade över det ljusa anslaget i musiken och då replikerade Ravel: "De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad."      Det vi talat om hittills ger oss ledtrådar till musiken. De döda vännerna under första världskriget, mamman, "marraine de guerre", barocken och de danssviter man ofta skrev då och 16- och 1700-talen som Couperin levde och skrev musik i. Tombeau de Couperin. Minnesmusik. Det är alltså sorg och kaos runt Ravel och han skriver något av det vackraste som finns. Jag tänker ofta på den fantastiska kreativitet som övergångsperioder som 1920- och 1950-talen uppvisar. Efterkrigsperioder är dynamiska. Nya perspektiv, nya sätt att se saker på får utrymme. Ett exempel: Året efter, i februari 1920, arrangerade Ravel själv om fyra av de sex styckena för orkester och den här orkestersviten blev sedan i november 1920 grunden till en balett för Rolf de Marés Svenska baletten. Minst 165 gånger framfördes de Marés och Jean Borlins koreografi till Ravels musik. Premiär på Théâtre des Champs-Elysées.     Menuetten är skriven i G-dur. Allegro moderato, tre-fjärdedels takt. Orkestern består av två flöjter, oboe, engelskt horn, två klarinetter, två fagotter, två horn, trumpet, harpa och stråkar. Den är skriven i en klassisk form, med ett tema som förändras och återkommer. Orkestreringen är återhållen, här hör vi de olika instrumenten kristallklart. Oboen är det främsta soloinstrumentet, men också flöjten och det engelska hornet har solopartier. Hornen och trumpeten ger färg, men lägger sig inte i strukturen. Melodilinjen är betonad och oftast får harpan och stråkarna knäppa fram accenterna. "Det finns en innesluten melodisk grund i all väsentlig musik", ska Ravel ha sagt. En oerfaren oboist kan i början av Menuet få problem med andningen. Det går inte fort, men artikulationen är viktig. Det finns något folkviseaktigt som bryter igenom då och då. En vemodig barnvisa. Men historiskt har G-dur ofta använts när man ska ge musiken en ljus, positiv och optimistisk karaktär. Det gäller att inte smeta ner sig för långsamma tempi. Allegro moderato är en sorglös tempobeteckning. Spelar man den lätt och ledigt sköter melodin själv om känslosamheten. Det är vemodigt - men det är ingen begravningsmenuett.       I varje stycke musik finns ett tryck. En täthet och ett tempo som går att öka och minska. Det trycket finns i varje konstverk, men det ser olika ut för de skilda konsterna. I musiken har det med tempot och med orkestreringen att göra. I Menuet finns ett tempo som nära nog exakt motsvarar en normal puls - alltså inte puls vid vila eller vid ansträngning. Arbetspuls, 92 slag per minut. 92 taktslag. Samtidigt går musikens melodi i olika tempo. Den drar fortare ibland, stannar upp, hetsar, hämtar fart, minskar. Ibland är det bara en plockande stråke och en blåsare som sedan får hjälp av ytterligare stråkar och blåsare för att höja det där trycket. Det är som med en kropp. Ovanpå pulsen finns andningen, gesterna, stickningar i armen, rycket i benen. Hjärtat, pulsen är i mitten. Flöjterna är ljusa. Hornen, trumpeten och fagotterna är mörka här. Oboen, det engelska hornet och klarinetterna är kalla. Harpan och stråkarna varma. Ravel går mellan kallt och varmt, mellan mörkt och ljust. De första tonerna för oboen är som en liten snubbling, ett extra steg, en kort drill.       Här lockar det söta, här påminns vi om det syrliga. Den kalla handen på pannan är en mors hand, likaväl som en död väns kyliga fingertoppar. Den varma vinden påminner om andra dagar, en ungdomstid, men också om den heta stanken från slagfältet. Ljuset, explosionen, mörkret, vilan. När Maurice Ravel dog många år senare, 1937, var det noterna till Menuet som stod på hans notställ. De står där fortfarande. Per Feltzin per.feltzin@sverigesradio.se Musiken i inslaget spelas av Montreals symfonikorkester ledda av Charles Dutoit och av pianisten Vlado Perlemuter.