BROADCASTS.com

Ingen kunde strukturera feber som författaren Stina Aronson. "Feberboken" är ett modernistiskt manifest från 1931 med ord fortfarande bär: bitterbrev, samhällsmikrober, nervspetsliv.

"Jag tror jag måste dö för att ge ut den här boken. För mig blir döden i så fall en litterär sak, en kompositionssak". Redan 1929, tänk för 90 år sen, hade Stina Aronson skickat in "Feberboken" till den litteraturpristävling dit också den finlandssvenske modernisten Henry Parland hade sänt sitt tunna trasiga romanfragment "Sönder". Värt att notera är att ingen av dem vann och att båda texterna fortfarande känns hypermoderna. "Feberboken" kretsar kring före under och efter mötet i Paris mellan författaren Mimmi, 32, som längtar ut ur sitt borgerliga äktenskap och den glupske poeten Hugo, 23, som vill skriva dynamiska symfonier och välta världen med vital erotik.  "Feberboken" är 130 sidor vånda fixering och ett begär som måste låta sig skrivas, Hugo är liksom predestinerad till att bli i bok. Det går att lägga en söndersprängd dramaturgisk kurva över denna feber, upptakt och intrig, "fabulera orkar jag inte jag upplever allt för massivt för att riva upp och väva om det." När "Feberboken" kom ut under pseudonymen Mimmi Palm 1931 ansågs den vara pinsamt självbiografisk, för alla visste ju att den handlade om Stina själv och hennes relation till poeten Artur Lundkvist. "Kvinnlig bikt, hysteriska monologer" var några omdömen. Ingen såg den som ett modernistiskt manifest, skriver Ebba Witt Brattström i förordet till den nya upplagan. Det var inte lätt att vara reflexiv kvinna i trettiotalets primitivistiska strömningar.  Mimmi skriver sig genom kapitlet Hugo, alltmer lakonisk, och inser att hon måste täcka hans försvinnande med medel ur egna fonder. "Detta är slutet mellan två ordtränade individer med förhandskunskap." Som uppläsare bl.a. Sara Lundin och vi hör också Stina Aronson ur radioarkivet. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se