BROADCASTS.com

Urskogarnas hjältedikt inspirerade till Finlands självständighetskamp och fortsätter att fascinera än idag. Helene Alm har läst Kalevala och minns en färd till runosångernas karelska byar.

Sommaren 1999 bilade jag längs sandiga och gropiga vägar i Kalevala-land, de gamla byarna i det som kallas Vitahavskarelen eller Fjärrkarelen, det Karelen som aldrig har tillhört vare sig Finland eller Sverige, utan alltid har varit under rysk överhöghet. Byar med vackra eller förfallna trähus i urskogar vid djupblåa vatten. Jag hade sällskap av finska turister som sökte Kalevalas rötter. Vi reste i Elias Lönnrots fotspår. Den finske läkaren och forskaren vandrade runt i Karelens byar på 1830-talet och samlade in många av runosångerna som blev grunden till hans nationalepos Kalevala. Sånger som förts vidare muntligt i generationer. Det blev ett diktverk om forntida träsk- och barrskogshjältar, den levnadsvise Väinömöinen, mästersmeden Ilmarinen och den liderlige Lemminkäinen från det ljusa Kalevala, som alla strider med den onda frun Louhi från det mörka norr, Pohjola. Kalevala gavs ut första gången 1835 och blev ett viktigt verk i den finska kampen för självständighet och mot försvenskning och förryskning. Än idag inspirerar Kalevala som fick en ny lättillgänglig översättning till svenska 1999.