BROADCASTS.com

En av romantikens mest kända dikter är Samuel Taylor Coleridges Balladen om den gamle sjömannen från 1798. Göran Sommardal har dykt ner i den mardrömslika berättelsen som börjar "Det är en gammal sjöman..."

It is an ancient Mariner, And he stoppeth one of three. 'By thy long grey beard and glittering eye, Now wherefore stopp'st thou me? Det är inte helt självklart att man ska låta Richard Burton presentera Balladen om den gamle sjömannen. I så fall för att låta den välljudande versen vara huvudsaken i Samuel Taylor Coleridges Rime of the Ancient Mariner, med dess gungande, sjungande förföriska rytmer, rim och allitterationer:             The fair breeze blew, the white foam flew, The furrow followed free: We were the first that ever burst Into that silent sea. Down dropt the breeze, the sails dropt down, 'Twas sad as sad could be; And we did speak only to break The silence of the sea! Men lika gärna som man låter den välläsande skådespelaren ta sig an den väl­ljud­ande dikten, kan man peka på Balladens skräckscenario och dess gotiska asso­ciationer. För även om Coleridge tillsammans med sin vän och kollega William Wordsworth har fått stå som portalfigurer för den engelska romantiken, så finns i hans ballad om den gamle sjömannen en uppsjö av gotisk parafernalia: otäcka, slemmiga odjur övergivna skeppsvrak driv­an­de för vinden överjor­d­isk stiltje och undervattnisk skräck Döden och Levande-i-döden i tärningsspel om döda själar ­ över­natur­liga för­bindelser mellan svårfångade sammanhang. Att ordet som jag använder här: paraferniala i sam­tida amerikansk polisjargong och missbrukartugg kan syfta på kringutrustningen till allehanda rök­don och insprutningsredskap kan också få stå som en påminnelse om det opiummissbruk som Colerid­ge själv skulle sjunka allt djupare ner i. Till att börja intaget som medicin, men rätt snart utvecklat till ett be­ro­ende. Hursomhelst, trots alla de skräckvisioner som Balladen kan erbjuda så är den till sin väsent­liga karaktär avskild från den mer helhjärtat gotiska historia som han ägnade sin långa dikt Christabel. Och ändå är det fullt begripligt att brittiska heavy metal-bandet Iron Maiden har tagit Coleridges ballad till sitt hjärta och försett den med en egen sångtext, där också två strofer av originalet citeras in extenso. Så många lärda och påhittiga och överambitiösa tolkningar och tydningar som Balladen om den gamle sjömannen har beståtts med ändå intill dessa dagar, är det inte utan att det blivit rätt trångt i tolkningskorridoren. Allegoriska, själv       biografiska, psykoanalytiska, bibelexegetiska. Ändå före­faller intrigen och händel­se­­förloppet i Coleridge både lättöverskådliga och osammanhängande, sam­tidigt nyckfulla och logiska. Att tränga sig in bland alla uttolkare för att hävda sin egen version förefaller inte bara över­maga utan också som en missriktad ambition. Vad som behövs av för­klaringar är ändå några ord om fjäderfäet. Havsfågeln med det imponerande vingspannet: Albatrossen. At length did cross an Albatross, Thorough the fog it came; As if it had been a Christian soul, We hailed it in God's name. It ate the food it ne'er had eat, And round and round it flew. The ice did split with a thunder-fit; The helmsman steered us through! And a good south wind sprung up behind; The Albatross did follow, And every day, for food or play, Came to the mariner's hollo! In mist or cloud, on mast or shroud, It perched for vespers nine; Whiles all the night, through fog-smoke white, Glimmered the white Moon-shine.' 'God save thee, ancient Mariner! From the fiends, that plague thee thus! Why look'st thou so?'With my cross-bow I shot the ALBATROSS. Den första litterära albatrossen som inträffade i mitt eget liv var inte Samuel Taylor Coleridges sjö­fågel i Balladen om den gamle sjömannen|Rime of the Ancient Mariner. Det var Baudelaires flygfä från Les Fleurs du Mal|Ondskans blommor, där albatros­sen förvandlas till en symbol för själve diktaren, som landad på fartygs­däcket och skild från sitt himmelskt-cerebrala ursprung utgjorde en hjälplöst klumpig måltavla för de hånfulla människorna i sjömanskläder: Förr var den "molnets vän/... nu klumpig, ful och tung." Baudelaires Albatross dök ju också upp 50 år senare än Coleridges. Och medan Baudelaire ses som en föregångare till symbolismen, är Coleridge tillsammans med Wordsworth portalfigurer för den engelska romantiken. I Den gamle sjömannens sång är albatrossen ingen diktare, snarare, kan­ske, en budbärare "en kristen själ och sänd i Herrens namn", som det heter och där den olycksalige sjömannen är diktaren som i sin fåvitsko dödar detta sändebud, därför får bära den döda fågeln som ett kors runt halsen och som döms till livslång botgöring: att berätta och åter berätta sin historia. Ju mer jag läser, och tänker på, och känner av Balladen om den gamle sjö­man­nen desto starkare framträder själva berättelsen och berättandet som den långa diktens egentliga huvudperson. Det väsentliga som handfast händer tar sin början när sjömannen spänner ögonen i en förväntansfull bröllopsgäst, fattar honom i handen, drar igång sin histo­ria för att hålla honom kvar: "Det var ett skepp." Sedan drar Coleridge igång sitt berättarmaskineri: på medryckande vers, fyllt av eggande upplevelser och fantasieggande varelser. Dessutom kryddat med arkaisk vokabulär, åldrad grammatik och ålderdomliga ord. Sjömannen själv är inte en sailor eller seaman, nej inte ens en seafarer utan en MARINER. Eller de döda skeppskamraternas förvaring: inte i ett bårhus|a morgue utan i en likbod|a charnel. Men detta sammanfogat med suverän ledighet och emellanåt en enklare magi:                                                The ice was here, the ice was there, The ice was all around: It cracked and growled, and roared and howled, Like noises in a swound! Det går så långt att den lyssnande bröllopsgästen fylls av fruktan inför sjömannens blick, när han berättar. Och det slutar med att samme person avstår från den fåfängliga bröllopsyran, när den marine rapsoden har gett sig iväg på sin berättarturné utan final: and now the Wedding-Guest Turned from the bridegroom's door. He went like one that hath been stunned, And is of sense forlorn: A sadder and a wiser man, He rose the morrow morn.   Göran Sommardal kulturnytt@sverigesradio.se