Podd: Flykten över medelhavet
Beatrice Janzon (Paris), Cecilia Uddén (Kairo), Katja Magnusson (Istanbul) och Richard Myrenberg (Nairobi) deltar i seminerium om flykten över Medelhavet, vid Radiokorrespondenternas turnépremiär i Stockholm 2015. Moderator: Helena Groll, Studio ett i P1
Över 2 000 människor har bara det här året förlorat sina liv på sin väg till Europa. Flera av Sveriges Radios korrespondenter och utrikesreportrar bevakar situationen, och ofta innebär det möten med tunga människoöden och berättelser.
– Det är oerhört starkt och märkligt, surrealistiskt att vara på plats och se de första staplande stegen som människor tar på Europeisk mark, berättar Beatrice Janzon, korrespondent i Paris.
Vad har varit svårast att möta?
– Det är människoödena, och tragiken. Många är kvar i den svåra upplevelsen av flera dagar till havs, med ibland flera års svår flykt bakom sig. När de fortfarande är inne i den upplevelsen är det svårt att avgöra vilka man ska våga sig på att intervjua.
– Absolut så finns en stor lättnad och glädje hos många. Det är otroligt att se barn som suttit på en båt och kanske inte fått röra sig på sex-sju dagar kan leka precis som våra barn när de kommer in till en hamn. Det är precis så många italienare resonerar – de träffar dem som klarat resan och överlevt, det finns en glädje i det också, säger Beatrice Janzon.
Cecilia Uddén, korrespondent i Kairo, känner igen bilderna av tragik.
-– De jag träffar, på andra sidan Medelhavet, är de som misslyckats med att fly. De har suttit på båtar som sjunkit, för att sedan hamna på fängelse eller i häkte i Egypten. Det är människoöden som är svåra att beskriva.
Hur närmar du dig det här?
– Paradoxalt nog är det så att människor ofta vill prata. Journalister som kommer blir en sorts terapeuter, man vill prata med någon som inte är med om samma sak.
– När man vet att andra inte överlevt drabbas man av en förfärlig skuldkänsla över att ha överlevt. Då kan man inte prata med de som är i samma situation, för de lider lika mycket. Då kommer vi journalister och suger i oss deras berättelser, förmedlar dem till världen, och sedan känner man sig ganska rutten.
– Vi tar deras berättelser och åker vidare till nästa konflikt eller katastrof, för att suga ur fler berättelser. Sättet att hantera detta är att veta att många av er som sitter här har hört dessa berättelser – och gör något för någon annan i framtiden, säger Cecilia Uddén.
Katja Magnusson har träffat många som inte tagit sig så långt att de satt sig i en båt, utan snarare hamnat i flyktingläger. Där finns ibland en uppgivenhet inför journalister som kommer dit.
– De säger att det varit många journalister där, men ingenting blir bättre. Vad spelar det för roll om människor i Sverige lyssnar på våra berättelser, ”vi sitter ändå kvar i de här tälten och våra barn har inga vinterskor i snön”. Man kan förstå hur svårt det är, men det finns alltid de som hoppas att journalister ska kunna hjälpa till.
– Det är svårt som journalist, när människor är desperata. Vad ska man göra när någon hellre vill ha pengar till en symaskin än att prata med en journalist?
Många av de som tar beslutet att ge sig ut i små rangliga båtar på ett farligt hav kommer från Afrikanska länder. Afrikakorrespondent Richard Myrenberg tycker det är slående att de som flyr över Medelhavet inte kommer från de mest utsatta länderna på kontinenten.
– De kommer inte från de fattigaste och mest miserabla länderna. Skulle det vara så hade vi haft flyktingar från Centralafrikanska republiken eller Sydsudan. De finns i stället i flyktingläger i Afrika där det i många fall är hemska förhållanden.
– De som flyr kommer i stället från Västafrika, som Guinea, Elfenbenskusten. Eritrea är det land som bidrar med den största flyktingströmen efter Syrien. Jag tror att det handlar om folk som har tillräckligt med medel för att våga hoppas på någonting bättre.
– Man flyr ifrån en mental tryckkokare. Eritrea beskrivs av flera organisationer som ett land där medborgarna kontrolleras mer än i Nordkorea, säger Richard Myrenberg.
Texten är ett utdrag ur seminariet, som du hör i sin helhet i podden.
Nils Lindström, Ekot nils.lindstrom@sverigesradio.se