Eleverna i de statliga skolorna i Namibia
LYSSNA! Tisdag den 8 februariIdag ska vi få träffa eleverna i Namibia Primary School, en statlig grundskola och High Line Secondary School, ett statligt gymnasium. Båda i stadsdelen Katutura. Valery Kauta, 25 år skjutsar oss i sin lilla ljusblå bil. Valery bor fortfarande hemma och jobbar som revisor. Klockan halvsju på morgonen måste vi bege oss hemifrån, för skolan börjar klockan sju varje morgon och slutar klockan ett. Varför? Det är en kombination av olika orsaker, har Frieda Kauta, som är pensionerad lärare berättat för mig. Staten har inte råd att hålla skolan öppen längre. Klasserna är stora, ca 45 elever i varje klass, varken barn eller lärare orkar jobba längre. Många barn från fattiga familjer har inte ätit frukost och skolan har inte råd att bjuda på lunch. En av Frieda Kautas systrar, Magdalena Kozonguizi arbetar här som lärare. Hon hjälper oss till rätta. Vi går in och ut ur klassrum. Och ställer frågan: Hur är det att vara ett barn i Namibia? Alla som svarar, mest pojkar, vet att de har rätt att inte bli slagna hemma. På lärarrummet sitter en affisch på väggen. Texten lyder: Om du tycker att det här ser ut som en kvinna - så har du stora problem. Bilden föreställer en knuten näve som slår hårt på en sandsäck, en sån man har när man tränar boxning. När vi träffar barnen en och en utan lärare som övervakar så svarar alla utan undantag: Om vi inte gör läxorna eller pratar för mycket så slår lärarna oss med the stick. Hur ska jag fråga rektorn om the stick? Alla vet ju vilka barn jag träffat! Då kommer de få ännu mera stryk. Men det ger sig för när jag och rektorn möts på hans kontor så har han en bit grön trädgårdsslang i handen. Slangen är the stick. Jag intervjuar honom, och efter en del ursäkter erkänner att han slår barnen, men han vet att det inte är tillåtet längre enligt namibisk lagstiftning.
Jag intervjuade Julias pappa, Jozikee Kauta, innan jag åkte hit. Han flydde från våld och apartheid i Namibia när han var 17 år och bosatte sig i Sverige. Han berättar för mig hur våldet både i skolan och i hemmen fortfarande är ett stort problem. Apartheidsystemet påverkade allt och alla och smög sig även in i mellan föräldrar och barn. Svarta föräldrar såg ner på sig själva och kallade sina egna barn för samma kränkande ord som vita kunde häva ur sig. Det är kanske inte så konstigt, men när jag hörde Jozikee berättade detta för mig så förstod jag mer vad apartheid kan göra med oss människor.
Reporter i Namibia Ylva Mårtens
Foto: Julia Kauta Koyate och Ylva Mårtens