– Du hade ju inga socbeslut i fickan
Vad kan det betyda för ett barn att bli intervjad i radio? Att få sin röst hörd? I det sista programmet av Barnen söker Ylva Mårtens upp Sonny som hon intervjuade för 13 år sedan.
Första gången Ylva Mårtens mötte Sonny var hösten 2001. Sonny var då omhändertagen av samhället för att hans föräldrar inte kunde ta hand om honom. Han bodde på ett hvb-hem, ett stort familjehem. Minns han något från mötet 2001? Betydde intervjun som Ylva Mårtens gjorde något för honom?
Detta är sista programmet i serien Barnen. I nästan 15 år har programmet låtit barn och ungdomar komma till tals och försökt skildra samhället ur barnens perspektiv.
Om du vill kommentera programmet eller det faktum att Barnen sänt sitt sista program – vi finns på Facebook!
Du kan också maila Ylva Mårtens. ylva.martens@sverigesradio.se
Redaktionen har fått många brev och synpunkter efter programmet med Sonny:
Hej Ylva! Vilket fantastiskt program idag, fredagen den 17/10. Det hördes att Ditt samtal med Sonny betydde mycket för honom och säkert betyder mycket för hans självförtroende och kanske rentav för hans fortsatta liv. Hälsningar från en höstig Askersund Margaret Englund
Hej! Tack så mycket för ett mycket bra och gripande program om Sonny. Blev mycket rörd över att han tyckte det var viktigt att någon utanför alla myndigheter lyssnade på honom. Och hur viktig person du varit för honom. Tack för att jag fått lyssna på er. Hälsningar Roland Engström leg.psykoterapeut
Hej Ylva! Hörde ditt samtal med "Sonny" när jag satt och körde bil. Blev så tagen att jag måste stanna. Tiden som gått och ditt förhållningssätt till "Sonny" gjorde programmet till en av årets starkaste radioupplevelser. Ser redan fram emot ditt nästa projekt. Vänligen Tom Alandh, dokumentärfilmare
Hej Ylva, jag vill uttrycka ett stort TACK för "Barnen", som Du lett i så många år. Jag har lyssnat ofta och med stort intresse. Programmet har verkligen varit en barnens röst och uppfyllt artikel 12 i Barnkonventionen. Jag minns fortfarande många fantastiska och gripande intervjuer. Min tanke går också till din medarbetare Johan Torstensson, som har en fantastisk förmåga att på ett känsligt och respektfullt sätt intervjua barn i alla åldrar. Jag vet inte vad som kommer nu men jag kommer ändå att sakna "Barnen". Varma hälsningar, Gudmund Stintzing, barnläkare
Varför? Vad i hela världen kan få SR att lägga ner sitt mest radikala, viktiga och allra mest unika program? Vad har ni fått för förklaring. Jag blev så oerhört ledsen när jag förstod att Barnen ska läggas ner. Vill tacka för att berikat samtalet och samhället med barnens berättelser. Som barnpsykolog har jag lärt mig så mycket av era program. Detta är idioti. Tack igen för erat enorma bidrag. Johan Melander Hagborg,leg. psykolog, doktorand, Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet
Hej! Har nyss lyssnat på ditt program: - Du hade ju inga socbeslut i fickan. Intressant, men i programmet får jag höra en berättelse som jag hört till leda i såväl massmedia som resten av samhället. En hemlös vuxen missbrukare som är kriminell och berättar om att hans liv inte gjort det möjligt att välja något bättre liv än det han fått. Ditt program får mig att tänka på hur det sociala arvet gör oss till förlorare som aldrig, aldrig kan ta oss fram i samhället utan är dömda att hamna i utanförskap och kriminalitet. När jag hört tillräckligt av Sonnys historia om "flykt hela livet" och brist på kärlek som fått honom att göra dåliga livsval börjar jag tänka. Var är berättelserna om andra unga med liknande eller ännu värre sociala problem än Sonny som gjort bättre val i sina liv? Jag känner en man som får Sonnys liv att framstå som om inte en dans på rosor så åtminstone något hanterbart. Den man jag känner föddes i ett annat land och kom till Sverige som sjuåring. Uppväxten innehöll en psykiskt sjuk mor och tre andra syskon som var och en försökte klara sig i en dysfunktionell familj i Rosengård i Malmö. Någon syskonkärlek eller nära känslor fanns inte. Livet innebar en ständig kamp för överlevnad och redan som tolvåring började den unge killen att själv tjäna ihop pengar för att klara sig, få mat i magen och kläder på kroppen. När han gick i grundskolans 8:e klass jobbade han på nätterna med att dela ut morgontidningar, vilket gjorde att han kom för sent till skolan. Denna mans liv innehåller en berättelse om hur det är att födas med en ryggsäck som följer med hela livet och kampen för att utveckla strategier som gör det möjligt att bära det man inte själv valt. Den unge killen jag kan berätta om fick tidigt upp ögonen för möjligheter där andra såg problem och hittade därmed mål att uppfylla. Han ville göra något av sitt liv och tänkte mer på detta istället för på att förstöra för sig själv och sin omgivning. Hårt arbete för att komma fram i livet har därför varit ett normaltillstånd för honom. Idag har han både en akademisk examen och en god ekonomi, samt är åter på väg mot ett nytt mål i livet. Brottslighet och missbruk har aldrig funnits i hans liv, eftersom han tidigt förstod att detta är förkastligt. Däremot hårt arbete för att ta vara på de möjligheter som livet ger. Var kan jag höra denna man och andra som liknar honom berätta om sina liv? Med vänlig hälsning, Tomasz Striner
Hej Ylva! Jag blev mycket förvånad och lite bestört när jag såg att ”Barnen” läggs ner. Kanske finns argument och tankar om annat innehåll men jag blir ändå så ledsen. Det arbete du gjort i så många år är helt i linje med allt prat om att barns röster ska höras, barns demokratiska fri- och rättigheter, barnkonventionen etc. Och alla älskar att prata om det och skriva in det i dokument. Nästan ingen Kan, Vill eller Vågar verkligen lyssna på barn. Och väldigt få kan intervjua barn. Vart tar den kunskapen vägen nu? Allt gott från Katti Hoflin, verksamhetschef, Dunkers kulturhus
Hej, Din och Barnens röst var det svårt att skilja åt. Hoppas att höra dig i fortsättningen också. Barnen var ett av programmen som jag brukar njuta av när jag lyssnar. Svårt att vara utan. Kenadid Mohamed, journalist
Hej Ylva, lyssnade just på webben på ditt sista "Barnen", intervjun med Sonny. Du har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med dessa program, som jag, i sanningens namn, inte lyssnat så mycket på, på senare år. Förr, när jag satt hemma på kammaren och jobbade, lyssnade jag hela tiden. Så bra!Elisabet Bjurner, grafisk formgivare
Hej, oj vilket program det sista barnen var. Tack så mycket. Jag bär med mig ditt samtal med Sonny. Bilden av pojkarna i snön är så stark och det var så befriande att höra intervjun med den vuxne Sonny. Det var så bra att fokus inte låg på hans sociala problem idag utan på att han precis som alla andra haft en barndom. Det är så lätt att glömma och så nyttigt för empati och solidaritet att påminnas. Bra gjort. Med vänlig hälsning Erik Haag
Hej Ylva! Jag lyssnade på ditt program om Sonny. Det var verkligen ett program som berörde mig och på slutet satt även jag med tårar i ögonen. Tack för ett bra program. Jag önskar att ni kunde belysa fallet Haddile. Jag förstår verkligen inte hur socialen i lund tänker när de menar att hon bör återförenas med sina biologiska föräldrar. Ett par vänner till mig bodde granne med familjen och de såg hur barnet vanvårdades och tog upp saken med oss varpå vi sände en anonym anmälan till socialen. Mamman hade ju dumpat sin dotter hos fadern, som (ursäkta mitt språk) var helt inkompetent och inte brydde sig om barnet. Han lämnade barnet på morgonen och gick till jobbet och kom tillbaka på kvällen. Han ansåg inte att barnet behövde mat under dagen etc då ”det skäms bort”. Tack och lov så gick han ju över till mina goda vänner och frågade om de kunde kasta ett öga på barnet när han var på jobbet. Så när min goda vänner tog upp saken med mig och en annan kompis så kontaktade vi socialen omgående. Med vänlig hälsning Torbern Klason
Hej Ylva, varför ska Barnen på P1 försvinna? Det är ett mycket bra och viktigt program. Jag har tyvärr inte hunnit lyssna på sista programmet ännu så kanske meddelas det där på vilket sätt det blir en fortsättning. Men om det inte blir det så borde man göra en namninsamling eller annan aktion. Barnen behöver höras och vuxna behöver se världen från barnens perspektiv mycket mer än man gör. Tusen tack för många bra program och hoppas som skrivet att du och ni andra som arbetat med programmet på något sätt fortsätter. Hälsar Katarina Friberg
Hej, jag hörde ditt fina samtal med pojken 13 år senare. Gripande, så svårt livet är att hantera så att det vänder. Bra att du betonar att barnens röster har rätt att höras! Gunilla Lundgren, författare
Hej Ylva! Lyssnade just på din intervju med 22 åringen, 11 år senare än förut. Så fint! Han var verkligen subtil och dina skratt får hjärtat att volta. Vad gör du efter Barnen? Mikael Wahlberg, fotograf
Hej Ylva, sitter här med tårar i ögonen. Så himla bra program. Det här kommer jag att sprida. Prata med barnen! Se till att var och en av dem ges möjlighet att får berätta sin historia utan att bli avbruten och utan påverkan. Killen sa så mycket viktigt . Du gav honom möjlighet att visa att han “ var “äldre i huvudet”. Jag kommer att föra det här programmet vidare i mina utbildningar för socialsekreterare. Jag kommer att använda mig av pojkens ord och inleda med “Låt barnet först prata innan du viftar med dina papper”. Tack! Lycka till i fortsättningen med vad du än ska göra. Margareta Gustavsson, Barnsamtal/Norrköpingsmodellen
Hej Ylva! Jag har precis torkat tårarna efter det absolut sista programmet. Djupt gripen av "Sonny" och vilken betydelse det hade för honom att du kom och gav honom möjligheten att berätta om hur han hade det, då för länge sedan, som fosterbarn. Jag förstår verkligen varför upplevelsen stannat kvar som en fin skatt. Tänker också på det han återkom till flera gånger. Att han ångrade beslut han då tog i samtalet om att inte riktigt berätta sanningen om allt. Men det är väl i stort sett en omöjlighet att berätta om det som är komplicerat och utelämnande när man är ett barn. Vilket han säkert också vet. Jag hoppas att du kan framföra en hälsning från mig. Att han berörde mig mycket djupt. Både som barn och som ung man. Och hälsa att jag håller om honom i mina tankar. Alla programmen om barn på radio behövs. Både Barnen och Barnministeriet. Jag hoppas verkligen att beslutet att lägga ner Barnen inte innebär att det blir mindre programtid i fortsättningen, där barn kan komma till tals. Allt gott, Susanna Román
Bästa Ylva! "Barnen" har precis sänts och jag har trollbunden lyssnat till Ditt sista program. Jag blev helt tagen och mina ögon tårades. Det blev så starkt med den fina relation som Du skapade. Jag har tidigare med stor behållning tagit dela av program Du sänt tidigare. Jag är numera pensionerad distriktsläkare med profilering mot just barn, dels som mångårig skolläkare men även i mitt vanliga rutinarbete på mottagningen och uppdraget som ansvarig läkare vid Barnavårdscentral. Detta sista uppdrag har jag även fortsatt med som pensionär som timanställd vikarie. Under mina många år har jag så många gånger haft anledning att just från barn få så mycket kloka och visa besked, ja jag har flera gånger häpnat över de många insiktsfulla reflexioner jag fått ta del av! Ditt sätt att presentera viktiga sociala företeelser där framför allt barn och ungdomar förekommit har varit fantastiskt givande att som lyssnare att få ta del av. För alla dessa givande tillfällen vill jag som enskild, men mycket tacksam, radiolyssnare framföra mitt varma tack. Sven Magnander, läkare
Hej! Jag heter Amelie och läser grundlärarprogrammet med inriktningen förskoleklass till årskurs tre. Just nu läser jag en kurs i specialpedagogik. En del av kursen behandlar betydelsen av sk barnsamtal utifrån en bok med samma namn, skriven av Emilie Kinge. Ditt program lyfter så fint fram betydelsen av dessa samtal, som genomförs i en värderingsfri, inbjudande och lyssnande anda, för barn i allmänhet ,och för barn som av olika anledningar har det svårt i synnerhet. Varmt tack för ett program som berörde mig mycket. Vänligen Amelie Berndes
Hej Ylva! Har precis lyssnat på Barnen. Ska Barnen sluta sändas? Hälsningar! Lena Björk
Bästa Ylva. Tack för Barnen. Jag har en tår i ögonvrån. Nyss hört ditt sista program. Starkt att höra pojkens röst, nu och då. Angeläget och berörande. Hur ska radio-livet se ut utan Barnen. Jag kan bara hoppas att du kommer att fortsätta höras i etern med den här typen av viktiga ämnen. Lycka till Stort tack Lise Romare
Hej! Tårarna rinner! Ett så starkt program! Så engagerande! Jag kan inte säga hur mycket jag känner inför ert samtal,men det gör ont i hela kroppen. Varför ska en del barn aldrig få en chans? Stort tack! Varma hälsningar Lis Nilheim, skådespelare
Hej Ylva Mårtens! Jag sitter här med gråten i halsen vid mitt arbetsbord. Jag är tecknare (jobbar mest med barnböcker och läromedel) och lyssnar på P1 hela dagarna ensam i min ateljé, P1 är min arbetskompis. Jag vill tacka dig och din redaktion för fantastiska program, det sista var så gripande och belysande. Vilken stark avslutning. Tack för alla underbara timmar jag fått, jag kommer även att sakna din mjuka, känsloladdade, glada men allvarliga, spröda men starka röst! Många gånger är de när jag har släppt pennan och antecknat något som sagts i programmet. Många ideér och insikter har de gett mig. Men framförallt detta viktiga (som nog även jag försöker göra i mitt arbete), att ge barnen röst!!! Tack och lycka-till-kram i fortsättningen! Filippa Widlund, tecknare
Hej Ylva, jag har just lyssnat på ditt uppföljningsreportage om den tvångsomhändertagna pojken och precis som du själv sa, reagerade jag för hans verbala och känslomässiga förmåga trots en så uppslitande uppväxt. Det var ett fantastiskt reportage, som alltid, och jag hoppas verkligen att den unge mannen får en möjlighet till ett bättre liv. Han har så många inre egenskaper, som inte samhället får gå miste om. Vänliga hälsningar, Lisa Persson
Du ska ha kredit för att du överhuvudtaget bryr dig om en pojke. Klas
Hej! Å vad jag blir ledsen över att Barnen lagt ner! Ett av de bästa P1-programmen. Varför var det tvunget att lägga ner? Hoppas det kan återuppstå någon gång. Tack för alla fina program! Vänliga hälsningar, Irene Lundberg
Hej! Satt och sydde på min lediga dag och passade på att lyssna på sista programmet av Barnen. Hade hört det förut, men inte från början. TACK för ett jättefint program och för att ni gjort och gör angelägna program på P1 med så fin människosyn. Nåt vi alla behöver höra! Tack igen! Hälsningar Boël Olsson
Barnen i P1 tack för många spännande och viktiga program! Säsongsavslutning eller slut för gott? Kommer isf nytt koncept? Anna
Barnen i P1 Stort varmt tack för fantastisk journalistik med barnet i centrum! BRIS
Hej! jag blir alldeles bedrövad när jag hör att det sista Barnen ska sändas! Varför??? Det är ju ett av de allra finaste och bästa av P1:s program enligt min mening. Kommer redaktionen att leva vidare i ett liknande program, om och med barn?? Hoppas det!! Lena
Lyssnar på det allra sista Barnen i P1. Tack för många kloka och fina program genom åren! Fredrika Fredmark
Barnen i P1 Har det 13 år gamla rörande repet om "Sonny" sänts senare? Vill minnas att jag hörde under renov. hemma och hit flyttade vi 2001. Stefan Bergmark
Jag kan ändå inte låta bli att tycka det är tråkigt att Barnen i P1 sänds för sista gången nu idag :-( Maria von Bredow
Är egentligen på väg ut men sitter istället trollbunden vid radion. Sonnys historia i Barnen i P1 rekommenderar jag alla att lyssna på. Lisa Andersson
Hej, jag funderar på om hur det blir för de här barnen, med andra ord vad gör ni konkret för de? T ex för Sonny, vad fick han för hjälp? eller är det så att Ylva Mårtens gjorde programmet som fick massor av uppmärksamhet o till vems nytta? Jag tycker att Sonny har inte fått den hjälp han behövde, varken nu o inte då heller. Vi ni utnyttjar honom! Det smärtar i mitt hjärta hans berättelse, men det smärtar mer att veta att det inte görs någonting av det. MVH Mila
Lyssnar på fina, kloka och tyvärr sista Barnen i P1, om vikten av att få berätta sin historia. Mangsell
Fantastiskt fint möte i sista Barnen. Ylva Mårtens möter "Sonny", 11 år efter deras första intervju. Cissi Avrin
Hej Ylva, jag har just precis lyssnat på Sonny's rörande berättelse. Det som fastnat bland annat från berättelsen är det övergrepp som måste ha skett och känslan som då började om att vara på flykt hela livet blandat med sorg när det egentligen var respekt, värdighet, kärlek och samhörighet som behövdes. Det är möjligt att det är lätt för mig som inte är så insatt att säga att kärlek och respekt är svaret på det mesta och för det krävs det mod att inte döma och faktiskt se saker från ett perspektiv som speglar en varmare och mer äkta sanning. Du har på det sättet bidragit till att spegla denna varmare sanning på ett respektfullt och hjärtligt sätt. Han talade om att myndigheterna behövde se över sina metoder. Vi ser idag att det saknas personal inom socialtjänsten. Kan det ha med saken att göra att det kanske finns en hel del människor som skulle längta efter att göra en fin insats för att minska andra människors och särskilt barns lidande man att man inte vill stå för de just nu lagstadgade metoderna? Som jag ser det kränker metoderna Sonny beskriver finns inom socialtjänsten FNs barnkonvention. Jag hoppas innerligt att konventionen snart blir lag i Sverige och att metoderna därmed har förutsättningar att ändras. Möjligt att det ligger utanför ert uppdrag men ett ämne kunde kanske vara att gräva ännu djupare i de konkreta metoderna och alternativa tillvägagångssätt? Exempelvis metoder som hjälper föräldrarna och därmed indirekt och på ett långt bättre och hållbarare sätt barnen. Metoder som hindrar omgivningen från att stöta ut och skambelägga de som har det tungt? Finns det andra länder eller områden att benchmarka med som kan inspirera till bättre lösningar? Bästa hälsningar Christina
Tack Ylva, det är ett oerhört starkt program, programmet om Sonny. Sonny är mycket vältalig och det finns inget tvivel att han är smart. För mig är det nästan chockerande när det på slutet ”avslöjas” att han är hemlös missbrukare. Det är inte den känsla som byggs upp i programmet. Men lyssnar en och reflekterar så framgår det egentligen av hela programmet att det är så. Det är tragiskt hur hans barndom brast, den var inte trygg. Det blir mammans arv (av missbruk) som går i arv. Hade han och brodern fått en kärleksfull, fysisk och trygg barndom hade mammans arv säkerligen brutits. Det borde väl rimligtvis ha erbjudits i fosterfamiljen. Sonny borde fått känna sig speciell. Det finns en väldig känslighet i Sonny som lyser igenom, både ung som vuxen. Han är en tänkande människa (i motsats till de som bara hastar vidare i dagens stressiga samhälle utan att stanna upp och reflektera). Jag är en tänkande och kännande människa med en stark intuition, och min intuition säger mig just att Sonny också är det. I många hänseenden känner jag mig som ett barn. Jag har själv efter ett par månaders hemlöshet (boende i bilen under vintern) fått en lägenhet. Jag kunde inte känslomässigt ta hand om min mor så jag var helt enkelt tvungen att fly. Mamma blev helt plötsligt misshandlad av min far. Jag var där och tog hand om henne men jag slog även ner min egen far. Sonny är ett orkidébarn, det är jag också. Ett barn som skulle kunna blomma vackrare än alla andra blommor om de fostras upp i rätt miljö. Rätt miljö är ytterst viktigt för annars vissnar orkidén och dör. Jag har inte heller vuxit upp i rätt miljö men jag hamnade inte riktigt i missbruk. I mitt fall är resultatet ganska allvarlig psykisk sjukdom istället. Jag hade en oerhört lynnig far som inte överhuvudtaget kunde prata eller visa känslor. Psykisk sjukdom var bara ett påhitt och alla som gått in i väggen var bara svaga, de skulle rycka upp sig. Psykologer var onda för de manipulerade och hade dolda agendor. Allt detta är ju ironiskt med tanke på hans egen tydliga depression i och med hans diabetes-alkoholist-psykos som resulterade i misshandeln. Visserligen hade det tydligen sket en gång innan också. Det är väl ingen överraskning att han (far) är högpresterande i yrkesrollen, innehaft chefspositioner och hög lön. Det brukar vara så med psykopater. Det starka är att Sonny ställer upp på intervjun, både som ung och vuxen. Hur han själv förstår vad problemen var och är, vad som skulle kunna göra hans tillvaro bra. Men att han då saknar någon form av psykisk kraft att i hans fall bryta beroendet. Det identifierar jag mig med. Men för mig saknas den psykiska energin att bygga upp ett självförtroende, att förstå att jag är viktig och att jag har något att tillföra samhället. Jag behöver inte leva i det parallella samhället som är sjukskrivning. Det blev så här av miljön, och jag är ju genetiker och förstår dikotomin arv miljö. Vänliga hälsningar, "Mattias”
Tack snälla !!!! Jag lyssnade idag retroaktivt på programmet barnen från den 17/10. Ett stark avsnitt som fick mig att gråta ensam. Kanske vissa kommer att göra allt för att hitta syndebock att skylla på, kanske socialen eller den avlidna mamman som kan ju inte komma tilltals för att säga sitt. Men det hela är tragisk och olycklig och jag kan inte låta bli att tänka på den elva åriga pojken som du samtalade med i 2001. Hans ton i rösten, konsten att tala så tydligt med en främmande människa. En egenskap som han fortfarande har som vuxen. Den enda gången jag log gråtande under programmet var när du (Ylva) sa till Sonny att " han uttrycker sig bra och han hade väldigt bra språk". Sonny lycka till med livet och snälla förvalta de egenskaperna som du har. Du kan förändra världen. DU KAN NÅ MÄNNISKOR FÖR ATT DU ÄR VÄLDIGT KLOK OCH DU HAR FETT SPRÅKBRUK. MVH/ Saad 29 år i Västmanland.
Hej! Ville bara passa på att skriva till dig nu när jag lyssnat klart på programmet med ”Sonny”. Så fint. Och en sån fin avslutning på Barnens sändningar. Med vänlig hälsning, Emma